Skadad på något vis...

Inte fysiskt, men psykiskt tänker jag att jag på något vis måste ha någon form av rubbning när jag redan nu ändå överväger att springa maran nästa år. Och igår anmälde jag mig till Stockholm halvmarathon, sub 1:55, here I come!

Kroppen känns mycket bättre idag, inte alls lika stelt. Igår haltade jag ju runt som en gammal gumma. Nu är det bara en tå på höger fot som fortfarande ömmar. Lite stelt kanske det är här och var, men jag promenerade till jobbet idag.

Min första mara!

Världens snyggaste tröja!

Här kommer en lååång historia om mitt Stockholm marathon 2011.

När jag gick och lade mig på fredagkskvällen kunde jag fortfarande inte förstå att jag skulle springa en marathon dagen efter. Efter en viss oro lyckades jag i alla fall somna riktigt gott och vaknade upp utvildad på lördagsmorgonen. Jag åt en ordentlig frukost bestående av havregrynsgröt, två ägg, juice, kaffe och macka. Och så försökte jag få i mig så mycket vatten som möjligt. Efter lite vaselinfix och påklädning blev det dags att sticka. Mot Stadion...

Hela tunnelbanan var full av löpare som passade på att berätta sina bästa tips och om det jobbigaste sträckorna. Jag önskade att jag hade haft musik i öronen så att jag hade sluppit lyssna på deras "goda råd" och enbart hade kunnat fokusera på mig. Men det gick hyfsat bra att stänga ute alla andra ändå, längst där inne i bubblan.

Väl framme bakom Stadion så passade jag på att hälsa på bland annat Sofie, Jonna, Therese, Anneli och Staffan. Det var riktigt skönt att kunna snacka av sig lite och kunna få lite praktisk information av de som varit med förr. Jag såg att flera av de nämnda gjorde riktigt fina tider - GRATTIS!

Jaha, sen var det dags för bajamajakön, sista fixet och klädinlämning, innan jag begav mig mot startfållan. Det var kallt, men proppfullt med folk så vindarna kom i alla fall inte åt. Jag stod där och hann känna mig lite kissnödig och tänka att "nu är det verkligen dags, nu ska JAG springa ett marathon" innan första startskottet gick och min (andra) startgrupp fick bege sig fram mot startlinjen. När vårt startskott väl hade gått dröjde det ganska länge innan jag väl var framme vid startlinjen och sensorerna, men till slut var det dags att börja springa.

Jag tog det lugnt och följde med strömmen som gick i 6:10-6:20-tempo. När tillfälle gavs så försökte jag sicksacka lite för att ta mig framåt. Innan jag visste ordet av var det dags att passera Västerbron för första gången och det gick ju som en dans, men jag misstänkte att det inte skulle gå lika bra den andra gången... När jag hade nått 10-kilometersskylten stannade jag klockan på exakt 60:00 min, perfekt!

Det flöt på riktigt bra och snart var det dags att ge sig ut på Gärdet. Här fick en kompis syn på mig och vrålade "HEJA HEJA, DU ÄR GRYM" så högt att folk omkring mig fnissade lite, men jag fick en ordentlig energikick. Den kanske skulle behövas när det var dags att ge sig ut på ödsliga Gärdet. Här började jag även få en viss känning i baksida lår och rumpa vilket gjorde mig lite bekymrad eftersom jag inte ens hade kommit halvvägs, men det var inte så mycket annat att göra än att mata på.

Så det gjorde jag och snart var halvmara-markeringen där och jag var förvånad över hur snabbt 2 timmar hade passerat (eller 2:05 om jag ska vara exakt). Jag tyckte inte att Gärdet och Djurgården var så segt som jag kanske hade trott, men det märktes att de små backarna tog på kroppen och någonstans vid 25 km började jag känna mig lite sliten och bestämde mig för att fokusera på 30 km markeringen. Jag sprang på Jonna igen, som såg pigg ut, och vi bytte några ord. Trots allt kändes det ganska skönt att komma ut på Strandvägen och bli påhejad. Men det började kännas tungt och jag längtade verkligen efter 30 km-skylten. Då skulle ju loppet börja på riktigt och jag skulle fokusera på att "bara" ta mig i mål.

Tll slut kunde jag passera 30 km, men det kändes som om jag blev stelare och stelare för varje steg. De 12 km som var kvar av loppet kändes som en riktigt lång sträcka. Jag vet inte riktigt vad jag fokuserade på eller vilka tankar jag plockade fram, men fram till 35 km kändes det trots allt okej. Druckit hade jag gjort duktigt längs hela vägen och jag hade även med mig eget vätskebälte som jag använde ibland, men de sista kilometrarna var varje steg en kamp. Värst var det nog mellan 37 och 40 km, för när jag väl hade nått 37 km kändes 5 km till helt oöverstigligt. Det gjorde ont överallt och jag ville gråta. Jag vet att jag tänkte "det handlar bara om att fortsätta en fot framför den andra" och jag stannade och gick några steg vid nästan varje vätskekontroll. Tiden gick oerhört sakta trots att jag lyckades hålla mitt tempo riktigt bra. Helt ärligt, var det bland det värsta jag har varit med om, men att ge upp fanns ju inte som något alternativ.

Att komma till Odengatans slut kändes enormt bra, men det fanns ingen fartökning i kroppen utan det handlade bara om att ta sig framåt. Jag kämpade med den sista sega backen (den svaga lutning på Sturegatan kändes som en backe), jag kämpade mig in på Stadion och jag kämpade mig in i mål. YES!

Benen var stumma som aldrig förr och när jag fick en medalj i handen så kändes det riktigt bra. Men den där ordentliga lyckokänslan som jag hade trott skulle infinna sig kom inte riktigt, jag var mest glad över att slippa kämpa mer. När jag har fått smälta det lite mer känner jag mig framför allt riktigt nöjd med min prestation och att ha sprungit längre än jag någonsin gjort förut. Och jag är nöjd över att jag inte verkar ha fått några andra blessyrer än ett par stela ben och några blåa tår.

Om jag kommer att göra det igen? Direkt efter loppet hade jag tveklöst svarat nej. Men nu börjar jag ju funderar över vad som skulle krävas för att komma under fyra timmar. Jag ska suga lite på karamellen, men jag kommer inte att anmäla mig under de närmaste dagarna (som Sofie gjorde).

Frukost för en vinnare! På Bakverket. För visst är alla som tar sig i mål (eller ens tänker tanken att ställa sig på startlinjen) vinnare? 

Nöjd!

Jag stannade klockan på 4:13:01, men min officiella tid verkar ha blivit 4:12:56. Jag kan inte vara annat än riktigt nöjd med den tiden på min första marathon. En mer utförlig rapport kommer, men jag måste smälta upplevelsen lite och just nu är jag alldeles för trött.

Imorgon smäller det!

Jag pendlar mellan sjuk nervositet och ett förvånande lugn. Men jag har gjort allt jag har kunnat eller det kanske jag inte har, men nu är det i alla fall för sent att göra något åt det. Jag har släppt alla tidsmål, men jag har en tidsambition och det är att springa under 6 min/km vilket betyder att jag skulle komma i mål under 4:15. Det viktiga är däremot att komma i mål så om tidsambitionen inte håller så är det ingen fara.

Nu har jag hämtat nummerlapp och chip (men jag fick inget kardborrband till, är det rätt tro?). Jag har ätit pasta, avokado och smågodis (lite mycket av det senare skulle jag tro). Jag har lagt fram springkläderna och laddar min Garmin. Jag har vaselin, ormsalva och nagellack (måste ju vara fin också). Nu ska jag bara försöka att få någon sömn snart...

Stockholm marathonpåsen och stödshopping från COS.

2 dagar kvar...

Eller snarare knappt 1,5 dygn kvar! Hela dagen idag har jag varit helt övertygad om att "det nog kittlar lite i halsen". Det är ju bara marathonhypokondri, eller hur?

3 dagar kvar...

Idag köpte jag liniment, eller ormsalva, på Apotekt. Jag har ingen aning om hur jag ska använda det egentlgen (jo, jag förstår att det inte är för invärtes bruk) så jag får väl googla lite. Men det känns ändå bra att lite "proffs-grejer". Sen köpte jag en powerbar också, den där gelen från Maxim var ju så äcklig att det är helt obeskrivligt (och så gjorde den inte direkt under för min mage heller).

Jag måste säga att min rädsla i princip har försvunnit. Nu tänker jag mer att jag ska springa aslångt på lördag, och jag gillar ju att springa så det borde inte vara så dumt. Jag gillar att ligga och mata på i min takt så ett marathonlopp borde ju passa mig. Sen tänker jag mycket på hur nöjd och glad jag kommer att vara efteråt. Nu känns det som om det värsta som kan hända är att jag tvingas bryta. Jag vill i mål!

Jag måste kolla upp när jag ska hämta min nummerlapp. Det blir förmodligen på fredag eftersom jag ska på konferens torsdag och lördag. Visserligen ska jag hålla till på Berns i Stockholm, men det är lite mingel imorgon kväll så det blir nog svårt att komma därifrån. Jag hoppas för ovanlighetens skull på kolhydratrik mat och ingen asiatisk smalmat.

4 dagar kvar...

• Jag har börjat kolhydratladda lite smått (eller har jag gjort det den senaste månaden...)
• På den senaste väderprognosen såg det ut att bli regn på lördag. Då gäller det att tänka till för att slippa skavsår.
• P säger att jag måste köpa liniment så det ska jag fixa innan lördag.
• Jag måste komma ihåg att dricka MYCKET vatten. Jag har även köpt Resorb för att hålla vätskebalansen fram till lördag.
• Jag har för-klippt naglarna, köpt vaselin och tvättat kläderna. Jag måste bara leta reda på kepsen -fungerar bra både i regn och sol.
• Jag måste se till att sova ordentligt, vilket gick osannolikt dåligt i natt eftersom jag vaknade klockan fem imorse av något som slog i vinden utanför fönstret.

Shit!! Det känns verkligen helt overkligt att jag ska springa marathon på lördag.

6 dagar kvar...

Helena undrar på sin blogg vad maraton-rookies har för rädslor. Helena verkar så lugn och peppad så jag vill givetvis inte skrämma upp henne, men jag är livrädd och kan komma på tusen grejer som kan gå fel. Att det är för varmt, att jag får läskiga skavsår, att jag skadar mig (inte bara att det gör ont), att jag inte orkar konditionsmässigt osv.

Så det var med dessa tankar i huvudet som jag gav mig ut på en lugn runda. Jag har shoppat en ny löpartischa till maran som skulle springas in och en gel från Maxim som skulle testas. Som sagt, lite nervigt kändes det, när jag var ute och sprang i förra veckan domnade högerfoten. Vad tusan är det!? Det får absolut inte hända på lördag. Jaja, jag tog det lugnt och drack regelbundet vatten från mitt vätskebälte eftersom Stockholm bjöd på en finfin blåsig sommardag. Och det gick bra. Det kändes bra. Och jag avslutade det lugna passet på 15 kilometer lite mindre rädd. Det ska nog gå bra det här. Nu lyssnar vi på Helena istället och njuter av maran på lördag!

Och just det, den där Maxim gelen som jag köpte och smakade... Det var kanske det vidrigaste jag har smakat i hela mitt liv!! Jag kunde bara få i mig en bråkdel av den oljiga läskiga kosistensen, men min mage reagerade inte direkt positivt på den. Så det ser ut att bli en mara utan gel för min del.

Projekt avsockring

Den senaste tiden har jag proppa i mig godis som om det inte finns någon morgondag. Men nu är den här och jag tänkte vara lite snällare mot min kropp. På lunchen inhandlades tuggummi och torkad frukt (socker, jag vet, men ändå lite mer naturligt och bättre väl?) för att hjälpa till.

Tips: Träningens dag

Den 21 maj är det dags för Träningens dag. Friskis & Svettis firar med öppet hus, gratis träning, föreläsningar m.m. Programmet för Stockholm hittar du här och om det är flera städer som är med så är det nog bara att kolla på den lokala Friskis-sajten.

Eftersom jag har bestämt mig för att inte åka ner till Göteborg och springa Varvet (tiden, orken eller fokuset finns inte) så finns det faktiskt tid att testa någon av de saker som jag blev sugen på. Ett yogapass är aldrig fel och dessutom skulle det hållas en föreläsning om att förebygga löparskador. Det tål att tänkas på!

Bubblan

Vilket underbart vårväder! Helgen har bjudit på två fantastiska löparrundor i ett soligt och ljusgrönt Stockholm. Jag tycker att jag är lite väl flåsig så förmodligen känner jag av de höga pollenhalterna lite grann.

I övrigt känner jag att jag är på väg in i marathonbubblan. Jag börjar bli riktigt nervös. Jag har ju inte på långa vägar sprungit så många långpass som jag hade tänkt, efter min lilla skaderädsla. Men jag försöker att tänka positivt och sätta realistiska tidsmål för jag SKA klara det. Men jag håller mig borta från andra marathonlöpares bloggar och fokuserar på mig. Min löpning, min kropp och mina resultat. Helt sjukt att jag ska göra det här om några veckor, jag kan knappt tro det själv.

Träningsvärk!

Gårdagens galna upptåg med Kristine har resulterat i en finfin träningsvärk. Och jag inser att jag inte alls vill att gårdagens pass var det sista (någonsin) med min PT. Nu är det visserligen fullt fokus inför maran och sen kommer en sommar som jag tänker mig ska vara ganska så full med kravlös löpning, lite intervaller och långpass på lördagar samt styrka både inomhus och ute i gräset. När hösten sedan kommer ska jag fokusera på yoga och styrka. Och då vore det ju inte helt dumt om jag kan fortsätta med Kristine (om hon har tid) någon gång i månaden. Det är sååå mycket roligare med styrketräning när det är någon som kör skiten ur en. Hmm, så kanske det kommer att bli...

Mental träning

Jag fick ett infall och efteranmälde mig till en distanskurs på Linnéuniversitet i Mental träning. 30 poäng på halvfart under ht 2011 och vt 2012. Jag tänkte att det kunde vara kul att fördjupa sig lite inom den delen av träningen och hitta lite nytt fokus efter maran och under hösten.
Kursen ska ge en bred orientering om den mentala träningens teorier och användningsområden, med särskild betoning på stress och stresshantering. Kursens kunskapsbas utgörs, förutom olika modeller för mental träning, alternativa medvetandetillstånd, relations- och stresshantering samt aktuell mentalpsykologisk forskning. Kursen ger en översikt över idrottspsykologins ämnesområde, grundläggande kunskaper om begrepp, teori och problemställningar. Särskilt betonas psykologiska faktorer och processer som påverkar individen i idrottsutövandet.

Nu får vi se om jag får en plats. Jag håller tummarna även om jag inte är helt övertygad om att jag kommer att hinna plugga halvtid vid sidan av heltidsjobb...

26 dagar kvar...

Tydligen är det bara 26 dagar kvar till marathon nu och jag har hunnit bli toknervös. Nej, jag har inte hunnit träna så mycket som jag ska och det känns långt ifrån lugnt. Men så länge jag är frisk så SKA jag ta mig runt den där banan. Nu gäller det bara att köra på så gott det går fram till den 28 maj. Jag ska sätta fart på träningen och sedan blir det nog ganska lugnt den sista veckan.

Alldeles nyss så klarade jag av mitt allra sista PT-pass med Kristine. För nu i alla fall, vem vet som händer i framtiden (höst). En dag på kurs med en massa kaffe, någon bulle och frukt skulle visa sig vara en mindre bra uppladdning så någonstans mitt i passet fick jag sätta mig ned och vila. Kristine passade ju på att köra skiten ur mig nu när det var sista passet. Men det var kul och imorgon kommer jag nog att köra av det här och var.

Resten av veckan tänkte jag så här:
Tisdag - löpning
Onsdag- styrka
Torsdag -  Core Puls
Fredag - löpning
Lördag - vila
Söndag - löpning