Styrketräning

Igår kändes kroppen som normalt så det fanns inga ursäkter för att inte träna. Dessutom var jag sugen på att träna och jag packade med mig träningskläderna och begav mig till gymmet efter jobbet. Det var dags för att köra igenom styrkeprogrammet som jag har fått av min PT.

Styrketräning har aldrig varit min starka sida, jag har aldrig riktigt hittat rytmen och känt mig bekväm bland maskiner, vikter och allt vad det är som finns. Jag känner mig fortfarande ganska vilsen om jag ska vara helt ärlig. Men att få träningsprogram av en PT och några timmar med hennes extra pepp har gjort att jag ändå har lyckats hitta någon form av glädje i styrketräningen. Det allra bästa är ju när det märks på kroppen, för jag tror nog att mina biceps har vuxit en aning.

Igår trängdes jag med alla stånkande och stönande biffar på det ganska fulla gymmet. Men jag hade min lilla snuttefilt (lappen med mitt program) och kunde fokusera på mig själv och att köra hårt. Det blev ett riktigt bra pass som boostade mitt styrketränings-självförtroende en aning, men jag måste sluta mesa med vikterna.

Jag gjorde det!

Jag gjorde det, jag tog mig runt 21,1 km och inte en meter till. Jag var helt slut i benen och de sista 6 km gick på vilja (och pannben). Jag tänkte inte stanna klockan innan det stod 21,1 km. Och när jag stannade den visade den 2:03:06, ingen fantastisk tid, men faktiskt ett PB på halvmaran (med 11 sek) och ett tempo helt enligt plan.

Jag var helt ärligt lite nervös när jag stack iväg. Jag hade laddat med både vatten och sportdryck i vätskebältet, en flapjack, busskort och pengar. Man har ju ingen aning vilka nödsituationer som kan uppstå, men det blev inga. Jag betade istället av kilometer efter kilometer i ett soligt Stockholm. I början kanske jag njöt, eller de första kilometrarna är alltid tunga tycker jag, men framåt mitten kanske jag njöt. Däremot var det en kamp mot sluten och det blev mer och mer tunnelseende och fokus på andning och att föra fötterna framåt.

Jag gjorde det och nästa lördag ska det bli distansrekord. Det är väl bara att vänja sig vid livet som marathonmotionär. Nu har jag även hunnit få i mig en pasta från Vapiano och ser fram emot en mysig hemmakväll.

En mil

På mitt jobb hade vi ledigt hela dagen idag så jag passade på att ta en löprunda medans det fortfarande var ljust ute. Jag var lite osäker på hur mycket snö det skulle vara på Årstavikens södra sida så jag valde att springa Södermalm runt istället. Inte så mycket backar, men en hel del snömodd.

Det är tufft när man inte är i samma form som man är van vid, fick jag erfara. Efter tre kilometer ville jag lägga mig ned och dö, men sedan återhämtade jag mig lite. Kom dock in i liknade tankar vid sju kilometer och började skulle min dåliga kondition på vintern, Sverige och det j**la underlaget. Men där och då kom jag på att jag skulle sluta att skylla på yttre faktorer* och började tänka positiva tankar istället. Det är nu jag blir bättre, vad vacker det är ute, sånt här drömmer jag ju om att göra när jag sitter inne på kontoret, tänk att få lite sol osv. För det gäller att öva hjärnan på att tänka i andra banor annars kör den bara på i gamla vanliga spår, det kräver nämligen minst kapacitet. 95% av de tankar du tänker idag tänkte du även igår.

*Ibland är det bra att kunna hämta inspiration från försäljning. Jag är inte säljare själv, men jobbar med stödfunktioner i en säljorganisation. Våra säljare coachas ofta att inte skylla på yttre faktorer (ingen kommer in i butiken, konkurrenten har ett bättre erbjudande osv.), utan istället tänka på vad de kunde ha gjort annorlunda. Funkar rätt bra löpning också.

Ni får guldstjärnor!

Till alla som tränade utomhus idag ger jag en stor fet guldstjärna. För idag var det inte lätt. Stockholm har bjudit på snöfall och nollgradigt hela dagen så det var minst sagt moddigt när jag gav mig ut på en löptur. Dessutom hade jag en härlig träningsvärk i hela kroppen efter gårdagens träningspass. Idag känns det inte som någon idé att räkna kilometrar för tempot var inte så snabbt, men det var tungt ändå och jag höll igång i nästan 40 minuter.

Idag bara gjorde jag det, jag kämpade och därför får jag en fin guldstjärna av mig själv.

Ratatouille & en bra löprunda

Som vanligt hade jag hunnit bli ganska trött innan jag kom hem från jobbet. Men det är bara att skaka av sig det, koppla på autopiloten, på med löparkläderna och ut genom dörren. För det är ju så skönt när jag väl kommer ut! Idag hade jag t.o.m. lyckats få med mig P på löprundan och hann försvann snabbt springandes över närmaste krön. Jag kände inte riktigt att jag kunde sätta av i värsta tävlingsfarten med min stela rumpa så jag joggade efter i lagom takt för att bli lite varm.

Trots träningsvärken så kändes det förvånansvärt bra. Bra löpsteg, lätt i kroppen och lagom flås. Efter ett tag kunde jag pinna på ganska bra bakom P även om han då och då fick stanna och vänta in mig. Jag tycker att det är så jäkla orättvist att jag tränar som en tok (bitvis) medans P inte sprungit en enda runda sedan Bellmanstaffeten och ändå är snabbare än mig. Jag hade hursomhelst en grym löprunda då jag fick känna mig riktigt stark.

När jag kom hem från löprunda var nästa projekt middag, med nyttiga och bra grönsaker. Jag fixade ihop lax i ugn med ratatouille. Mot slutet slängde jag i lite extra sojabönor och riset som jag kokat mest för Ps skull (han vill gärna ha lite ordentliga kolhydrater) rörde jag inte ens. Projekt Mera Grönsaker är i full gång.

Efter lite fixande med taklister i vardagsrummet får jag nu en liten stund för mig själv framför datorn innan det är dags att säga - God natt!

Veckans första löppass - check!

Sedan vi kollade på Stockholm halvmarathon i lördags har P pratat om att springa någon av våra rundor "jättefort". Att bara springa på i ett snabbt tempo så långt vi orkar. Jag tilltalas inte direkt av den idén, jag tror att det är bättre att klara hela rundan i ett lugnare tempo eller så är jag bara bekväm.

För visst är jag teoretiskt medveten om den enkla ekvationen - vill jag bli snabbare så måste jag springa snabbare.

Efter en hel del barnslig surmulenhet från min sida igår kväll, jag gillar inte när P bestämmer vad jag ska göra, så kom vi ut. Efter en kort uppvärmning på 500 meter ville P öka tempot, så det gjorde vi. 4:45 min/km började vi på, som sedan blev närmare 5:10-tempo när den överenskomna sträckan närmade sitt slut. I 3,5 km klarade jag av att hålla mig runt 5:00 min/km. Sedan blev det en lugn nedjogg.

Min lärdom? Att jag kan springa snabbare än jag tror och att det är ganska bra att ha med en hare även om jag är lite sur på den. Det kommer att bli fler pass i det här tempot.

Fundera över vad du kan göra, inte över vad du inte kan göra.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville ha snygg bikinikropp. Slank, men ändå vältränad. Jag har förstått att det kräver en massa arbete och jag tror inte att jag har den viljestyrka som det krävs för att nå dit. Jag gillar mat, jag vill kunna äta en god middag, ta ett glas vin eller unna mig en dessert. Jag vill inte behöva välja bort allt det goda, det här är ju livet!

En tanke slog mig däremot (självklar, men ofta är det självklara svårt). Istället för inställningen "jag kan inte" så började jag fundera över vad jag faktiskt kan tänka mig att göra. Vad kan jag välja bort, ändra på eller göra annorlunda för att komma lite närmare den där drömmen? Det finns ju en hel del visade det sig. Det kanske inte är tillräckligt för att ta mig hela vägen, men jag kan ju testa och då har jag i alla fall kommit en bit på vägen.

Målbild eller några saker som jag kan tänka mig att göra annorlunda,

• Träna 4-5 gånger i veckan (löpning, styrka, yoga m.m.).
• Göra lunchmatlådor 3 gånger i veckan.
• Mindre skräpmat och mer hemmalagade middagar (medvetet lite oprecist).
• Cykla eller ta morgonpromenader minst 3 gånger i veckan.
• Äta sötsaker endast under helgen.
• Dricka alkohol endast en gång i månaden.

Så sluta fundera över vad du inte kan, fokusera på vad du kan göra!

Förresten så tog jag nyss en första löprunda efter förkylningen. Lite kylslaget och lugnt tempo, men ack så härligt!

Jag lade pussel idag...

...och var ute och sprang en alldeles vanlig, inte speciellt snabb runda på ca 9 km.

Jag tänker bra när jag springer och idag föll några bitar på plats. Jag började med att fundera över motivation. Jag har liksom inte riktigt kommit underfund med vad som motiverar mig. Men jag har nog ändå konstaterat att jag är en tävlingsmänniska (även om jag länge trott att så inte är fallet). Så tävlingar och tydliga mål motiverar mig.

Varför når jag då inte ändå fram (upplever jag)? Något fel på uthålligheten på något vis, jag ger liksom upp i förtid.... när jag tror att jag inte ska klara det! Aha, självförtroendet! Jag anser att jag är en person med relativt god självkänsla, men självförtroendet kan ju vara situationsspecifikt. Klart att jag inte kan ha världens bästa löparsjälvförtroende när jag inte heller har gjort världens bästa tider. Okej, världens bästa kommer inte att hända, men jag är inte riktigt där jag vill vara alla gånger...

Hm.... Sätter jag för höga mål? Är det orealistiskt med marathon? Är jag för lat? Är jag beredd att ge det som krävs för att nå mina mål? Har jag fel målsättning? Klart något att tänka över, att sätta SMARTa mål inför maran. Och löparsjävlförtroendet ska jag nog kunna bättra på med lite affirmationer så var beredda på att få läsa lite mer skryt på den här bloggen. Förresten borde jag börja med att skriva om inledningen....

Idag sprang jag 9 km på en bra tid efter att jag hade hållit på och renoverat i hallen hela dagen. Fy fan vad jag är bra! ;-)