Jag gjorde det!

Jag gjorde det, jag tog mig runt 21,1 km och inte en meter till. Jag var helt slut i benen och de sista 6 km gick på vilja (och pannben). Jag tänkte inte stanna klockan innan det stod 21,1 km. Och när jag stannade den visade den 2:03:06, ingen fantastisk tid, men faktiskt ett PB på halvmaran (med 11 sek) och ett tempo helt enligt plan.

Jag var helt ärligt lite nervös när jag stack iväg. Jag hade laddat med både vatten och sportdryck i vätskebältet, en flapjack, busskort och pengar. Man har ju ingen aning vilka nödsituationer som kan uppstå, men det blev inga. Jag betade istället av kilometer efter kilometer i ett soligt Stockholm. I början kanske jag njöt, eller de första kilometrarna är alltid tunga tycker jag, men framåt mitten kanske jag njöt. Däremot var det en kamp mot sluten och det blev mer och mer tunnelseende och fokus på andning och att föra fötterna framåt.

Jag gjorde det och nästa lördag ska det bli distansrekord. Det är väl bara att vänja sig vid livet som marathonmotionär. Nu har jag även hunnit få i mig en pasta från Vapiano och ser fram emot en mysig hemmakväll.