Skadad på något vis...

Inte fysiskt, men psykiskt tänker jag att jag på något vis måste ha någon form av rubbning när jag redan nu ändå överväger att springa maran nästa år. Och igår anmälde jag mig till Stockholm halvmarathon, sub 1:55, here I come!

Kroppen känns mycket bättre idag, inte alls lika stelt. Igår haltade jag ju runt som en gammal gumma. Nu är det bara en tå på höger fot som fortfarande ömmar. Lite stelt kanske det är här och var, men jag promenerade till jobbet idag.

6 dagar kvar...

Helena undrar på sin blogg vad maraton-rookies har för rädslor. Helena verkar så lugn och peppad så jag vill givetvis inte skrämma upp henne, men jag är livrädd och kan komma på tusen grejer som kan gå fel. Att det är för varmt, att jag får läskiga skavsår, att jag skadar mig (inte bara att det gör ont), att jag inte orkar konditionsmässigt osv.

Så det var med dessa tankar i huvudet som jag gav mig ut på en lugn runda. Jag har shoppat en ny löpartischa till maran som skulle springas in och en gel från Maxim som skulle testas. Som sagt, lite nervigt kändes det, när jag var ute och sprang i förra veckan domnade högerfoten. Vad tusan är det!? Det får absolut inte hända på lördag. Jaja, jag tog det lugnt och drack regelbundet vatten från mitt vätskebälte eftersom Stockholm bjöd på en finfin blåsig sommardag. Och det gick bra. Det kändes bra. Och jag avslutade det lugna passet på 15 kilometer lite mindre rädd. Det ska nog gå bra det här. Nu lyssnar vi på Helena istället och njuter av maran på lördag!

Och just det, den där Maxim gelen som jag köpte och smakade... Det var kanske det vidrigaste jag har smakat i hela mitt liv!! Jag kunde bara få i mig en bråkdel av den oljiga läskiga kosistensen, men min mage reagerade inte direkt positivt på den. Så det ser ut att bli en mara utan gel för min del.

Bubblan

Vilket underbart vårväder! Helgen har bjudit på två fantastiska löparrundor i ett soligt och ljusgrönt Stockholm. Jag tycker att jag är lite väl flåsig så förmodligen känner jag av de höga pollenhalterna lite grann.

I övrigt känner jag att jag är på väg in i marathonbubblan. Jag börjar bli riktigt nervös. Jag har ju inte på långa vägar sprungit så många långpass som jag hade tänkt, efter min lilla skaderädsla. Men jag försöker att tänka positivt och sätta realistiska tidsmål för jag SKA klara det. Men jag håller mig borta från andra marathonlöpares bloggar och fokuserar på mig. Min löpning, min kropp och mina resultat. Helt sjukt att jag ska göra det här om några veckor, jag kan knappt tro det själv.

Träningsvärk!

Gårdagens galna upptåg med Kristine har resulterat i en finfin träningsvärk. Och jag inser att jag inte alls vill att gårdagens pass var det sista (någonsin) med min PT. Nu är det visserligen fullt fokus inför maran och sen kommer en sommar som jag tänker mig ska vara ganska så full med kravlös löpning, lite intervaller och långpass på lördagar samt styrka både inomhus och ute i gräset. När hösten sedan kommer ska jag fokusera på yoga och styrka. Och då vore det ju inte helt dumt om jag kan fortsätta med Kristine (om hon har tid) någon gång i månaden. Det är sååå mycket roligare med styrketräning när det är någon som kör skiten ur en. Hmm, så kanske det kommer att bli...

26 dagar kvar...

Tydligen är det bara 26 dagar kvar till marathon nu och jag har hunnit bli toknervös. Nej, jag har inte hunnit träna så mycket som jag ska och det känns långt ifrån lugnt. Men så länge jag är frisk så SKA jag ta mig runt den där banan. Nu gäller det bara att köra på så gott det går fram till den 28 maj. Jag ska sätta fart på träningen och sedan blir det nog ganska lugnt den sista veckan.

Alldeles nyss så klarade jag av mitt allra sista PT-pass med Kristine. För nu i alla fall, vem vet som händer i framtiden (höst). En dag på kurs med en massa kaffe, någon bulle och frukt skulle visa sig vara en mindre bra uppladdning så någonstans mitt i passet fick jag sätta mig ned och vila. Kristine passade ju på att köra skiten ur mig nu när det var sista passet. Men det var kul och imorgon kommer jag nog att köra av det här och var.

Resten av veckan tänkte jag så här:
Tisdag - löpning
Onsdag- styrka
Torsdag -  Core Puls
Fredag - löpning
Lördag - vila
Söndag - löpning

Kvinnohistoria för löpare

Som med så mycket annat i historien har kvinnor inte alltid haft tillgång till det prestigefulla Boston marathon, som går av stapeln den 18 april. På Fitsugar hittade jag lite intressant historik om kvinnor i just Boston marathon.

• In 1966, Roberta Gibb was the first woman to run the full Boston Marathon. Her time — 3:21:40. She was a "bandit runner" and did not have an official bib or entry, so she hid in the bushes and joined the pack late.
• Kathrine Switzer tried a different technique in 1967. She officially entered the race ambiguously as K. Switzer. Race officials did not realize this until midway through the race when they unsuccessfully tried to run her down and take her bib. Her finishing time — 4:20:00.
• After all this mayhem, it wasn't until 1972 that women were allowed to race the Boston marathon officially. Nina Kuscsik was the first official female champion, beating the other seven women who started and all finished the race. Her finishing time — 3:10:26.
• The current course record for women is 2:20:43, run by Margaret Okayo of Kenya in 2002.

Vilken tur att vi idag, tack vare andra kvinnors engagemang, kan anmäla oss till vilka lopp vi vill.

En paralyserad vecka

Oj, vilken bloggtystnad. Det var som om luften gick ur mig och jag blev alldeles paralyserad på en och samma gång. Så vad har hänt på en vecka?

Startbeviset till Stockholm marathon damp ned i brevlådan. Shit, nu är det verkligen på riktigt. Nu ska det snart springas. Och jag som nästan har varit lite rädd för att springa på sistonde. Rädd för att det ska göra ont eller inte kännas bra. Det var nog det som var grunden till paralyseringen dvs att jag inte har tränat ALLS på en vecka

Jag har dessutom blivit nyst och hostad på cirka tusen gånger av P. Han åkte på värsta influensahistorien och låg helt däckad förra helgen. Fantastiskt, tänkte jag, nu ska jag bli supersjuk lagom till BBC. Om man redan är rädd för att springa blir det inte direkt bättre av att tycka att man har ont i halsen och känna sig lite dålig.

Sjukt god chokladmoussetårta som det bjöds på i fredags.

Sen har vi ju ett härligt renoveringskaos hemma. Inget kök innebär kass mat om man inte har förberett med storkok vilket jag inte har hunnit med. Och jag har ätit alldeles för mycket socker. Men hantverkarna blev klara med det de ska göra i köket igår så nu ska vi "bara" fortsätta med att måla väggar. Det känns härligt att se ljuset i tunneln och att snart ha ett fint kök där jag kan laga min egna mat.

Igår tog jag mig själv i kragen och smet tidigare från jobbet för att sticka ut och springa i det underbara vårvädret. (Man får gå tidigt när man ska sluta i nästa vecka...) Vilken lyx att kunna sticka ut och springa vid halv fem när det fortfarande är riktigt ljust och varmt ute! Jag avundades alla mammaledig lite grann, men det finns säkerligen andra saker som tar sin lilla tid då... Jag siktade inte på något speciellt tempo utan lät benen bestämma när jag satte fart runt Årstaviken via Hammarby sjöstad för att få ihop en lagom lång runda. Det blev aldrig riktigt tungt, det kändes bra i kroppen och jag observerade löparkompisar, änder, solen, träden och en strandad grävskopa längs vägen. Ett riktigt bra pass som blev 14 km långt och väckte liv i kroppen. Nu är jag laddad för helgens BBC!

Löprundan påminde mig också om att pollensäsongen nog snart är här så för säkerhets skull petade jag i mig en första allergitablett till kvällen.

Renoveringsdieten

Dieten påbörjades redan i fredags och kompletterades då med ett glas rödvin. I dagsläget är vardagsrummet belamrat med saker från köket.

Vi har inget kök just nu för i måndags rev hantverkarna ur hela köket. Bort med plastmattor och 80-tals kök och fram med trägolv från sekelskiftet. Det kommer att bli fint, men just nu är det väldigt kaotiskt hemma. Jag har inte förberett med storkok och frysen full av matlådor så just nu blir det mycket middagar på kvarterskrogarna. Inte det nyttigaste, men det funkar för mig. Vi kan kalla den renoveringsdieten.

Men nu har jag i alla fall sprungit! Två pass hann jag med under tisdagen. Igår fortsatte min arbetsgivare sin hälsosatsning med att starta upp löpargrupper med hjälp av fyra löparambassadörer. Vi började med ett lugnt teknikpass med en extern instruktör där vi fick lära oss löpskolnings- (som jag borde göra regelbundet), styrke-, balans- och stretchövningar. Eftersom det passet blev riktigt lugnt kände jag att det fanns krafter kvar för att testa lite längre löpning på kvällskvisten. 9 km betade jag av! Och det kändes faktiskt riktigt bra i knän och höft så nu har jag lagt en plan för hur jag långsamt ska trappa upp distanserna och variera med snabbare intervallpass. Drömmen om maran lever i allra högsta grad.

Fredag!

Lika skönt som jag tyckte att det var med måndag, tycker jag att det är med fredag idag. Ikväll blir det fredagsmys med lite kosttips inför maran, en AW-Shape och sedan en kväll i soffan. Helgen fortsätter med en social lördag då jag ska bjuda fyra tjejer på middag och på söndag ska jag packa ihop köket eftersom hantverkare kommer och river ut det på måndag morgon (jippie).

I övrigt tänkte jag hinna med en löptur, inte allt för lång, kanske en mil eller så. Men kroppen känns bra nu och jag har inte känt något efter mina två lugna trekilometrar på löpband under veckan. Så nu ska jag börja trappa upp löpningen och träna smart. Det ska bli kul!

En paj i ugnen

Jag sitter och väntar på att P ska komma hem från sitt Box-pass, som han höll på att kräkas av förra veckan. Haha, nu har han lärt sig läxan och äter middag efteråt. Jag har fixat en ost- och skinkpaj som står i ugnen och förhoppningsvis är färdig lagom tills P kommer hem.

Jag har testa kroppen och knät i 3 km löpning på löpband och känslan är bra. Puh! Nu blir det fler lugna löppass den här veckan och förhoppningsvis kan jag successivt öka på distansen. Men jag nöjde mig inte med 3 km löpning utan det var bara uppvärmningen till ett av mina favorit-spinningpass. 18:00 Sats Medis med Niklas. Och det var ös från början till start. Sjukt kul och sjukt jobbigt!

Jag insåg att det var riktigt länge sedan jag var på Sats Medis även om det ligger närmast hemmet. Men när jag byter jobb kommer jag att hänga mer där. Dessvärre är jag inte enbart positiv till det, men det blir nog bra.

Nä, nu får P komma snart. Magen kurrar trots att jag åt en äggmacka och drack ett glas mjölk efter passet. Jag var nämligen alldeles skakig i kroppen.

Måndag - jippi!

Det känns lite extra skönt att det är måndag idag. Det känns bra i knät och nu lämnar jag den förra lite deppiga veckan bakom mig. Det blev ingen Premiärmil i söndags så vi får vänta med att se om jag kan springa milen sub 50. Det kommer nya chanser så Midnattsloppet och Tjejmilen lockar med andra ord lite extra just nu. Men det är fortfarande full fokus på maran.

Varför känns det alltid som att det är nya friska tag på måndagar? Eller vid månadsskiften och årsskiften? Det är ju endast mentalt, men nu ska jag i alla fall få till en grymt bra vecka. Jag har redan hunnit svettas och flåsa på ett lunchpass Core Puls och planerar att få använda löparskorna redan imorgon. Som jag längtar! Jag gillar ju att springa och de där galna långpassen som jag sprungit de senaste helgerna i ett vårigt Stockholm har varit grymma. I lördags, när jag promenerade in till stan, tittade jag med suktande blickar på alla löpare som var ute och sprang. Jag ville också...

Men jag tror att jag har gjort helt rätt som låtit kroppen vila från löpningen. Och det kommer att dröja ett tag innan det blir så där långa löppass för mig igen, för nu ska det trappas upp lite långsamt. Det bästa är att jag är mer taggad än någonsin. Våren är på väg och då är det fantastiskt att springa.

Sub 50?

Imorgon är det dags för Premiärmilen och jag vill så gärna ha en tid på milen under 50 minuter, 49:59 funkar fint. Jag tror egentligen att jag har kapaciteten och att det först och främst handlar det om att våga köra till 100% från start. Att jag bara behövde pinnna på och låta det göra ont, och att det krävdes lite bära eller brista mentalitet från min sida, att våga för att vinna!

Men nu har jag ju någon liten känsla i vänster knä. Jag har inte vågat springa på hela veckan utan har tänkt att det är bättre att kroppen får vila. Styrka och spinning har jag däremot tränat. I torsdags var jag ute och kände lite på det, men jag fegade ur och promenerade halva biten. Det är egentligen ingen större fara, det handlar mest om att jag är rädd för att gå ut för hårt och riskera de kommande två månaderna. För hellre vilar jag ju någon extra vecka från löpningen än att det blir värre. Så frågan är om det är smart att springa Premiärmilen imorgon och vilken tid jag ska satsa på i så fall...

Att det aldrig kan få vara enkelt.

Jag borde ha köpt hem lite våriga tulpaner från min runda på stan istället blev det en blommig sminkväska från Svenskt Tenn.

Naprapaten sa...

Idag pratade jag lite med en vän som är naprapat och som dessutom är specialiserad på idrottsmedicin och skaderehabilitering. Först och främst tyckte hon att det var riktigt bra att jag hörde av mig så fort symptomen uppkom och att jag inte bara körde på och riskerade att förvärra det. "Många kommer 2-3 vekor före marathon och då är det svårt att göra något åt det", sa hon.

Hon trodde att jag hade trappat upp min träning (distanser) lite väl fort och rekommenderade att jag ska backar bandet lite och börjar om för att sedan trappa upp det i lite lugnare tempo och se hur det känns. Så det är vad jag kommer göra nu. Inget långpass den här veckan, endast Premiärmilen i helgen. Sedan kommer jag att trappa upp långdistanserna med start i nästa vecka. Dessutom kommer jag jobba med att stärka upp mitt säte och baksida lår ytterligare.

Jag är övertygad om att jag kan klara marathon i nuvarande skick, förmodligen inte under 4 timmar, men det känns inte som det allra viktigaste, mer en bonus. Därför kommer jag att ta det lugnt, se till att behålla formen, stärka mig där det behövs och vara skadefri. Jag är så jäkla taggad så det kommer inte vara några problem.

Nedanstående övning hämtad från Din träning kan komma väl till pass.



Kärlek

Även om min älskade P inte är med mig praktiskt i den här marathonsatsningen, han pajade sitt knä när han sprang maran för många år sedan, så är han mitt främsta bollplank och kommer med oerhört viktiga och peppande ord. Igår när vi åt lunch efter mina 28 km sa han att han inte kunde förstå att jag var ute och sprang så långa pass alldeles själv. Han tog mig tillbaka till de där första löprundorna i Norge då han fick släpa mig runt 6 km och påminde mig om hur långt jag har kommit. Eller som han utryckte det med glimten i ögat "tänk vilket monster jag har skapat". Det är en sak att tänka det själv, men att faktiskt höra någon annan säga det ibland betyder oerhört mycket. Tack för de fina orden, de värmer.

Personbästa & distansrekord

Idag lyckades jag ta mig ut på mitt långpass utan att tänka allt för mycket. Men först grundade jag med en ordentlig frukost bestående av havregrynsgröt, kaffe och äggmackor.  Det är bra att ha något att lyssna på när det är långpass som ska springas, man får lite annat att tänka på. Så idag lyssnade jag på P3 Dokumentär och den hemska historien om polismorden i Malexander.

Solen strålade och det var varmt och slaskigt i solen men kallt och bitvis halt i skuggan. Lite klurigt att klä sig för en löprunda om vädret ska fortsätta så här. Jag sprang återigen delar av marathonbanan dvs över Västerbron, längs Norrmälarstrand, Vasagatan, Torsgatan, Odengatan, Karlvägen, Valhallavägen och sedan en tur på Gärdet och en runt Djurgården innan jag vände hem. Någonstans vid Manillaskolan på Djurgården började jag inse att det fanns en chans att komma under två timmar på halvmaran så det kändes dumt att inte ta den chansen även om det hade gått lite snabbare än planerat. Så jag matade på och tog halvmaran på 1:58:34 - skönt!

Mitt långpass var ju inte slut där utan nu gällde det att hålla ihop sig och fortsätta sju kilometer till. Piece of cake, sju kilometer springer jag ju lätt, men det skulle visa sig bli något av en kamp. Jag försökte att inte se allt för lidande ut för att inte skrämma alla söndagsflanörer som jag mötte längs Strandvägen och skakade liv i armarna. Men det var lite tungt och de sista kilometrarna fick jag koppla på pannbenet och bita ihop. Hur det kommer att kännas att springa ytterligare 14 km den 28 maj kan jag inte svara på, men det kommer garanterat att bli en kamp.

Så det blev ett nytt distansrekord och ett (inofficiellt) personbästa på halvmaran. En härligt solig söndag med andra ord!

Fart i benen

Igår laddade jag med alldeles för många leverpastejmackor innan jag fick ändan ur soffan och faktiskt tog mig ut på min löprunda. Tempolöpning stod på schemat och jag var inte så sugen. Men det blir ju alltid bra när jag väl kommer ut så jag fattar egentligen inte var det där motståndet kommer från.

Lite hypokondrisk börjar jag bli. Hur känns det i knät? Är jag inte lite stel i höften? Har det alltid känts så här i ländryggen? Jag hoppas verkligen att kroppen håller ihop fram till maran då ska jag vara den evigt tacksam och den ska få ta det lite lugnare under sommaren. Fram tills dess gäller det att vara uppmärksam och lyssna, men ändå våga köra på antar jag, svår balansgång det där.

Hur som helst fick jag till ett riktigt bra tempo igår. Jag kände mig lite seg i början och blev omsprungen av två killar i röda college-tröjor som såg ganska snabba ut. Jag lyckades sedan ha deras ryggar inom synhåll större delen av vägen och kämpade på bra för att inte tappa dem. På isiga Södermälarstrand började avståndet att minska och jag kom till slut ikapp dem och kunde till och med springa om. Himla skön känsla. Den ena av killarna såg riktigt sliten ut och kanske var det vårens första löppass som avverkades. Ett sådant som min käre P lite senare kom hem ifrån och såg lite sliten ut.

Min tempolöpning snittade på 5:15-tempo och sedan lite nedjogg på det. Det var skönt att känna att det finns lite fart i benen och att de kunde pinna fram på bitvis is- och grusfria gator. Nästa helg ska benen testas på Premiärmilen.

Statusrapport - sol, is och långpass

Jag vet inte riktigt vad min status är inför maran. Som vanligt lyckas jag ju inte följa ett träningsprogram till punkt och pricka, men jag tycker ändå att jag har varit ganska duktig. Jag känner mig bitvis stark och snabb. Idag vaknade jag till att solen strålade in genom mitt fönster och att ta sig ut på ett långpass var inte så svårt. Långsamt och långt var planen. Solen sken. Is och snö smälte i solen. I skuggan var det bitvis snorhalt och isvattenpölar.

Jag försökte att följa delar av marathonbanan. Jag tror att det är bra att bekanta sig med banan som jag ska springa i maj, men var bron vid Djurgårds Brunn var stängd för reparering så det blev en runda runt Djurgården och sedan var jag lite vilse på Gärdet. I öronen hade jag P3 Dokumentär om Militärligan som fick mig att fokusera på annat än mina löparsteg. Vid 18 km kände jag mig fortfarande stark och som om jag skulle kunna springa hur långt som helst. Det var först den sista kilometern nära hemmet som var tung och jag tror att det är mycket mentalt, att jag vet att jag inte har så långt kvar. När jag stannade min Garmin visade den på 25,38 km - distansrekord!

Det var ett härligt styrkebesked idag. Innan maran den 28 maj är det däremot två saker jag vill ha checkat av för att kunna känna mig lugn,

• Minst ett pass på 30 km, gärna fler. Det är mentalt bra att veta att man har klarat nästan 3/4 av loppet och 12 km springer man ju på bara vilja eller hur?
• Ha sprungit halvmaran under 2 timmar (innan Göteborgsvarvet).

Annars tuggar jag på med intervaller, långpass, tempopass och styrka. Förmodligen ska jag beta av några backintervaller när våren kommer och lite mer yoga skulle jag vilja hinna med. Och visst är det inte bara 2 månader kvar till maran, enligt min kalender är det hela 11 veckor...

6x800

Intervaller på löpband idag. Insåg för sent att jag inte hade någon aning om vad det stod i mitt schema idag, men eftersom jag ändå inte följer det till punkt och pricka (långt därifrån) så kunde jag lika gärna freestyla. Så 6x800 progressiva intervaller. Den första var lätt, den andra var inte så dum den heller, de tredje och fjärde var tyngre, under den femte började jag få någon form av mjölksyrakänning och den sjätte gick enbart på vilja. Svetten sprutade och jag frustade på under de sista intervallerna.

Det var skönt att känna att jag kunde, att kroppen orkade och att jag kunde ta i. Det kändes bra att jag kunde pressa mig själv och ta ut mig så spm jag gjorde, det var bra för självförtroendet. Nästa gång ska jag våga sätta lite snabbare tempo på löpbandet redan från start, men allra helst vill jag kunna springa ute snart.

För övrigt så har jag en crush på dessa rosa och fina Adidas Supernova Sequence, jag kanske måste köpa dem. Jag har redan ett par röda, men de är mycket skönare än mina Asics som ger mig blåsor under fötterna. Och en riktigt löpare ska väl ha många skor, eller?

Huvudet på spiken

Precis den här frågan som Malin Ewerlöf Krepp svarar på hos Petra beskriver mitt problem. Experten har talat och jag ska lyssna, lugna långpass framöver. Och snabba intervallpass. Heja heja!

Kors i taket!

Jag ser verkligen fram emot att kunna springa på bar mark. Idag var det riktigt slaskigt och bitvis halt.

Hör och häpna, jag har varit ute och sprungit. Förra veckan försvann i något latmask lite-ont-i-halsen vilande. Men idag tänkte jag att jag skulle ruska igång kroppen lite. Den här varannan vecka periodiseringen som jag håller på med är förmodligen inte optimal, men det får duga.

Jag skulle inte vilja påstå att det var vår i luften, men när jag klev ut från kontoret var det ljust och den där jordiga vårdoften i luften. Innan jag kom hem och bytte om hann det däremot bli mörkt, men inte så kallt och jag kunde springa utan mössa. Löpningen var utan mål idag, jag ville ta det lugnt och få lite bra feeling. Och det fick jag, för kroppen kändes stark och det flöt på bra i nästan en hel mil. Nu gäller det att klämma in lite mer kvalitativa pass under resten av vecka så ska det nog bli bra det här.