Personbästa & distansrekord

Idag lyckades jag ta mig ut på mitt långpass utan att tänka allt för mycket. Men först grundade jag med en ordentlig frukost bestående av havregrynsgröt, kaffe och äggmackor.  Det är bra att ha något att lyssna på när det är långpass som ska springas, man får lite annat att tänka på. Så idag lyssnade jag på P3 Dokumentär och den hemska historien om polismorden i Malexander.

Solen strålade och det var varmt och slaskigt i solen men kallt och bitvis halt i skuggan. Lite klurigt att klä sig för en löprunda om vädret ska fortsätta så här. Jag sprang återigen delar av marathonbanan dvs över Västerbron, längs Norrmälarstrand, Vasagatan, Torsgatan, Odengatan, Karlvägen, Valhallavägen och sedan en tur på Gärdet och en runt Djurgården innan jag vände hem. Någonstans vid Manillaskolan på Djurgården började jag inse att det fanns en chans att komma under två timmar på halvmaran så det kändes dumt att inte ta den chansen även om det hade gått lite snabbare än planerat. Så jag matade på och tog halvmaran på 1:58:34 - skönt!

Mitt långpass var ju inte slut där utan nu gällde det att hålla ihop sig och fortsätta sju kilometer till. Piece of cake, sju kilometer springer jag ju lätt, men det skulle visa sig bli något av en kamp. Jag försökte att inte se allt för lidande ut för att inte skrämma alla söndagsflanörer som jag mötte längs Strandvägen och skakade liv i armarna. Men det var lite tungt och de sista kilometrarna fick jag koppla på pannbenet och bita ihop. Hur det kommer att kännas att springa ytterligare 14 km den 28 maj kan jag inte svara på, men det kommer garanterat att bli en kamp.

Så det blev ett nytt distansrekord och ett (inofficiellt) personbästa på halvmaran. En härligt solig söndag med andra ord!

Fart i benen

Igår laddade jag med alldeles för många leverpastejmackor innan jag fick ändan ur soffan och faktiskt tog mig ut på min löprunda. Tempolöpning stod på schemat och jag var inte så sugen. Men det blir ju alltid bra när jag väl kommer ut så jag fattar egentligen inte var det där motståndet kommer från.

Lite hypokondrisk börjar jag bli. Hur känns det i knät? Är jag inte lite stel i höften? Har det alltid känts så här i ländryggen? Jag hoppas verkligen att kroppen håller ihop fram till maran då ska jag vara den evigt tacksam och den ska få ta det lite lugnare under sommaren. Fram tills dess gäller det att vara uppmärksam och lyssna, men ändå våga köra på antar jag, svår balansgång det där.

Hur som helst fick jag till ett riktigt bra tempo igår. Jag kände mig lite seg i början och blev omsprungen av två killar i röda college-tröjor som såg ganska snabba ut. Jag lyckades sedan ha deras ryggar inom synhåll större delen av vägen och kämpade på bra för att inte tappa dem. På isiga Södermälarstrand började avståndet att minska och jag kom till slut ikapp dem och kunde till och med springa om. Himla skön känsla. Den ena av killarna såg riktigt sliten ut och kanske var det vårens första löppass som avverkades. Ett sådant som min käre P lite senare kom hem ifrån och såg lite sliten ut.

Min tempolöpning snittade på 5:15-tempo och sedan lite nedjogg på det. Det var skönt att känna att det finns lite fart i benen och att de kunde pinna fram på bitvis is- och grusfria gator. Nästa helg ska benen testas på Premiärmilen.

Statusrapport - sol, is och långpass

Jag vet inte riktigt vad min status är inför maran. Som vanligt lyckas jag ju inte följa ett träningsprogram till punkt och pricka, men jag tycker ändå att jag har varit ganska duktig. Jag känner mig bitvis stark och snabb. Idag vaknade jag till att solen strålade in genom mitt fönster och att ta sig ut på ett långpass var inte så svårt. Långsamt och långt var planen. Solen sken. Is och snö smälte i solen. I skuggan var det bitvis snorhalt och isvattenpölar.

Jag försökte att följa delar av marathonbanan. Jag tror att det är bra att bekanta sig med banan som jag ska springa i maj, men var bron vid Djurgårds Brunn var stängd för reparering så det blev en runda runt Djurgården och sedan var jag lite vilse på Gärdet. I öronen hade jag P3 Dokumentär om Militärligan som fick mig att fokusera på annat än mina löparsteg. Vid 18 km kände jag mig fortfarande stark och som om jag skulle kunna springa hur långt som helst. Det var först den sista kilometern nära hemmet som var tung och jag tror att det är mycket mentalt, att jag vet att jag inte har så långt kvar. När jag stannade min Garmin visade den på 25,38 km - distansrekord!

Det var ett härligt styrkebesked idag. Innan maran den 28 maj är det däremot två saker jag vill ha checkat av för att kunna känna mig lugn,

• Minst ett pass på 30 km, gärna fler. Det är mentalt bra att veta att man har klarat nästan 3/4 av loppet och 12 km springer man ju på bara vilja eller hur?
• Ha sprungit halvmaran under 2 timmar (innan Göteborgsvarvet).

Annars tuggar jag på med intervaller, långpass, tempopass och styrka. Förmodligen ska jag beta av några backintervaller när våren kommer och lite mer yoga skulle jag vilja hinna med. Och visst är det inte bara 2 månader kvar till maran, enligt min kalender är det hela 11 veckor...

6x800

Intervaller på löpband idag. Insåg för sent att jag inte hade någon aning om vad det stod i mitt schema idag, men eftersom jag ändå inte följer det till punkt och pricka (långt därifrån) så kunde jag lika gärna freestyla. Så 6x800 progressiva intervaller. Den första var lätt, den andra var inte så dum den heller, de tredje och fjärde var tyngre, under den femte började jag få någon form av mjölksyrakänning och den sjätte gick enbart på vilja. Svetten sprutade och jag frustade på under de sista intervallerna.

Det var skönt att känna att jag kunde, att kroppen orkade och att jag kunde ta i. Det kändes bra att jag kunde pressa mig själv och ta ut mig så spm jag gjorde, det var bra för självförtroendet. Nästa gång ska jag våga sätta lite snabbare tempo på löpbandet redan från start, men allra helst vill jag kunna springa ute snart.

För övrigt så har jag en crush på dessa rosa och fina Adidas Supernova Sequence, jag kanske måste köpa dem. Jag har redan ett par röda, men de är mycket skönare än mina Asics som ger mig blåsor under fötterna. Och en riktigt löpare ska väl ha många skor, eller?

För kort, för snabbt

Igår var jag ute och sprang i det grådaskiga vädret. Jag ville springa 25 kilometer, jag satsade på 21 kilometer och stannade klockan på 16,5 kilometer. Jag tror faktiskt att jag höll för snabbt tempo och var lite för pigg i benen. Men det gjorde ju att jag inte riktigt orkade hela vägen. Jag hade svårt att hitta lagom tempo under de första kilometrarna, jag försökte att lugna ner mig och sakta ner tempot, men lyckades inte helt och hållet.

Vid 11 kilometrar insåg jag att jag skulle behöva fylla på med sportdryck och inte bara vatten för att orka hela vägen. Så jag gjorde ett snabbt stopp på mitt Sats nära jobbet, jag köpte en Powerade och fortsatte mot Rålambshovsparken. Jag lyckades ordna en fläskläpp och lite blodutgjutelse genom att klämma fast läppen i korken. Jag fortsatte med en viss oro över att jag sprang runt och såg galen och blodig ut.

Det gick fortfarande alldeles för snabbt och jag hade en känsla av att jag skulle kunna klara 21 km under 2 timmar om jag fortsatte att kriga. Men helt plötsligt kände jag inte längre för att kämpa utan benen bara stannade och jag kände mig nöjd med dagens insats. Jag plockade fram busskortet och tog bussen hem för att kunna ägna resten av dagen åt att fixa hemma. Lite för kort runda och lite för snabbt.

Fem tusingar

Jag stuvar ständigt om i mitt träningsprogram därför betade jag idag av gårdagens intervallpass och skjuter upp det planerade styrkepasset. Det optimala vore att köra styrka imorgon istället och tempopass på fredag eftersom jag ändå ska vila på lördag (med Sturebadet och 50 minuter klassisk massage!!), men då missar jag Shapen på fredag, så vi får se.

Hur som helst, fem tusingar på löpband som allra helst skulle klaras av på 4:40, men den tiden trodde jag aldrig på. Istället blev det strax över 5 minuter vilket får godkänt och var djävulskt jobbigt. Knepet med intervaller är att fokusera på en i taget. Även om just den känns skitjobbig så kan du alltid klara av den och sedan får du ju vila och då känns det inte så jobbigt att sätta igång med en till. Jag fick jobba mycket med att peppa mig själv för att köra alla intervaller och inte ge upp. Men när det sedan var gjort kändes det ju helt väldigt bra (klapp på axeln).  

Trötta ben på väg hem på tunnelbanan.

"Du svettas ganska mycket"

Det fick jag höra av min PT (som även är dietist) när hon hade föreläsning på SATS Stadshagen om träning och kost. Under föreläsningen fick vi lära oss lite om hur vi ska tajma maten kring träning och vad som är bra att äta före, under och efter ett träningspass. När hon frågade om det var någon som brukade träna dubbla pass eller mer än 90 min räckte jag inte upp handen, det verkar som om jag inte riktigt har vant mig vid rollen som marathonmotionär ännu... Det är främst vid pass som är längre än 90 min som du behöver fylla på med energi under passet och det redan från start. Lite senare frågade jag hur mycket jag behöver fylla på med sportdryck under ett längre löppass och det var då jag fick höra att "du svettas ganska mycket". Jaha, då fick jag det bekräftat. Enligt Kristine gällde att fylla på med så mycket dricka som möjligt.

Efter kostföreläsningen bytte jag om ställde mig på ett löpband för lite intervaller, 4x800 meter. Det var tungt, men jag kämpade på även om det inte riktigt gick i det planerade tempot. Jag ska verkligen se till att leverera på intervallpassen framöver för att få upp snabbheten i benen. Men jag nöjde mig inte med intervallerna utan jag fortsatte med lite styrkeövningar ur PT-programmet. Utfallssteg, latsdrag, vadpress, dips, bicepscurl, tricepspress, omvända flies, crunches och lite pulshöjande knäböj. Jag är inte van att spendera nästan 2,5 timme på gymmet, men det kändes riktigt bra. Och ja, jag svettades riktigt mycket!

Jag gjorde det!

Jag gjorde det, jag tog mig runt 21,1 km och inte en meter till. Jag var helt slut i benen och de sista 6 km gick på vilja (och pannben). Jag tänkte inte stanna klockan innan det stod 21,1 km. Och när jag stannade den visade den 2:03:06, ingen fantastisk tid, men faktiskt ett PB på halvmaran (med 11 sek) och ett tempo helt enligt plan.

Jag var helt ärligt lite nervös när jag stack iväg. Jag hade laddat med både vatten och sportdryck i vätskebältet, en flapjack, busskort och pengar. Man har ju ingen aning vilka nödsituationer som kan uppstå, men det blev inga. Jag betade istället av kilometer efter kilometer i ett soligt Stockholm. I början kanske jag njöt, eller de första kilometrarna är alltid tunga tycker jag, men framåt mitten kanske jag njöt. Däremot var det en kamp mot sluten och det blev mer och mer tunnelseende och fokus på andning och att föra fötterna framåt.

Jag gjorde det och nästa lördag ska det bli distansrekord. Det är väl bara att vänja sig vid livet som marathonmotionär. Nu har jag även hunnit få i mig en pasta från Vapiano och ser fram emot en mysig hemmakväll.

En halvmara på en lördag

Min lördagsrunda.

Nu är marathonprogrammet igång på allvar och det betyder rejäla långpass. Imorgon ska det springas 21 km dvs en halvmara bara lite sådär på en lördag. Gulp!

Men... jag har en plan. Jag tänker följa Stockholm halvmarathon-banan på lördag för att få det lite roligare, och är nöjd över att väderleksrapporten inte visar på så hiskeligt kalla siffror. Dessutom har jag inhandlat ett vätskebälte så att jag ska få påfyllning under passet. Om jag håller mig i lite lagom takt tror jag att jag har goda förutsättningar för att ta mig runt. Det ska verkligen bli spännande...

Lite för stor tugga

Idag hade jag gett mig själv ett digert träningsschema. Lunchträning på Friskis & Svettis med en kollega i form av cirkelfys och sedan 3x1600 meter efter jobbet. Det blev nog lite mycket.

Vi börjar på Friskis, där jag hamnade pga 2 veckors provträning. Min kollega och jag kände att vi var tvungna att testa något så vi hittade cirkelfys. Som visade sig vara cirkelträning med olika funktionella övningar. Kul, men det tog lite tid innan vi kom igång och sen var det ju den där typiska Friskis-ledaren och käcka musiken. Nja, det var inte riktigt min grej och jag kommer att fortsätta vara SATS trogen.

När jag kom hem var det dags för intervaller. Första passet i FIRSTs marathonprogram! Och vilka intervaller de kickade igång med, långa och sega och jävliga. Jag kämpade verkligen på så gott det gick, men det blev inte riktigt i det tempo som jag hade hoppats (och som var planen). Kanske berodde det på dagsformen, lunchträningen eller vintervädret. Det spelar inte så stor roll egentligen, jag tog mig runt, och kommer att fortsätta kämpa på nästa pass. Däremot kommer jag inte att lunchträna nästa gång jag ska springa intervaller.

Jag tog en lite för stor tugga idag, men efter lite kamp kunde jag tugga i mig även den.

18 veckor kvar...

...till Stockholm marathon 2011. Sug på den!

Så imorgon kickar jag igång min marathonträning på allvar. Med en fin träningsvecka i ryggen (6 pass och 35 kilometer) så känns det riktigt bra. Idag var jag lite trött efter en sen söndagskväll med dans så träningen blev en lång promenad hem från jobbet. Imorgon sätter jag igång med mitt första löppass, intervaller.

Jag tränar enligt FIRST-marathonprogram, men har lagt till 2 veckor så att det ska finnas utrymme för sjukdom eller småskador. Jag har skrivit om FIRST förut, men det bygger på forskning från Boston där man kommit fram till att löpare fått mycket bra resultat på marathon av att träna enligt FIRSTs 3plus2-metod. Den innehåller 3 kvalitativa löppass i veckan, ett intervallpass, ett tempopass och ett långpass. Plus 2 pass med alternativ konditionsträning som kan vara exempelvis spinning, simning, crosstrainer, rodd eller längdskidor. För egen del kommer nog mina plus-pass till stor del vara en kombination av kondition och styrka, t.ex. core pulse.

Det ska bli oerhört spännande och läskigt, nu när det är på riktigt.

Träning vecka 40

Nästa vecka ska jag bli lite mer strukturerad i min löpning och långsamt tänker jag börja öka distanserna tills marathonträningen på allvar drar igång i november. Det är "bara" 8 månader kvar till Stockholm marathon 2011.

Igår kväll plockade jag fram "Run less, run faster" och kollade upp vilka tider jag ska springa mina olika nyckelpass i utifrån resultatet på ToppLoppet. Jag kommer däremot ta det lite lugnt med både tempo- och intervallpass den närmaste tiden eftersom snabba pass sliter på kroppen. Nu vill jag bygga upp en grund inför den riktiga marathonträningen.

Måndag: Sats Core Puls
Tisdag: Löpning
Onsdag: Styrka
Torsdag: Yoga & löpning
Fredag: Vila
Lördag: Långpass löpning
Söndag: Styrka

Oplanerat tempopass

Ett intervallpass som blev ett "jag springer en mil"-pass som blev ett bra tempopass, så skulle man kunna sammanfatta dagens träning. Jag var inte sugen på intervaller och de blev inte av under lunchen. Så kom jag hem och solen sken och det kändes som om det skulle vara skönt att komma ut i solen. Så jag stack ut med intentionen att jag springer en mil, Årstaviken runt.

Jag hade tänkt att testa runkeeper, men den funkade inte så istället blev det iMap my run. Vilken tur att jag har två liknande appar i iPhonen. GPSen tappade dock mottagning då och då så slutsumman blev bara 6 km, medan funbeat säger 8,7 km. Jag litar på det senare.

Det var givetvis en massa löpare ute i det fina vädret och jag såg flera stora grupper, bland annat mötte jag ett IF Linnéa-gäng på Liljeholmskajen. Mina ben kändes ganska sega, men GPSen visade hög fart (5:20 är snabbt för mig). Jag lite dock inte på den eftersom den tappade mottagningen ibland. Jag pinnade på och mot slutet var det smärta och mjölksyra.

Jag tycker ofta att jag är dålig på att ta ut mig själv och att jag är rädd för att det ska göra ont. Men idag körde jag fasiken hela vägen in i kaklet. Ja, jag stannade lite innan milen och gick sista biten för benen var helt slut, men annars är jag riktigt nöjd med mig själv.

Botade mig med ett långpass

Imorse gav jag mig åter i kast med löpningen. 16 kilometer var inplanerade under en runda som skulle ta mig ut till Hellasgården och tillbaka. Vädret var alldeles lagom, ingen gassande sol och lite svalka i luften. Jag var klok nog att bära med mig en vattenflaska.

Löpningen gick bra, lite känningar i benhinnor och axlar (?), men det var skönt och framför allt roligt att springa. Att springa ut till Hellasgården var alldeles lagom. Tanken var att jag skulle springa runt Källtorpssjön, men jag virrade bort mig i skogen och hittade inte vägen runt så efter ett tag vände jag. Kanske blev det någon kilometer mindre pga det, tempot gick i alla fall ned under lite förvirring.

Jag kom hem efter cirka 1,5 timme, trött men supernöjd med min insats. Däremot måste jag nog införskaffa ett vätskebälte till sommarens långpass. Det håller inte att springa med en vattenflaska i handen, den kändes i vägen och jag tror att det var det som gav mig ont i axlarna.

Riktigt härlig lördagsträning!

Är det något fel på mig?

När jag sitter och funderar hur jag ska klä mig i vinter för alla de löppass som ska klaras av då. Och kikar lite på Petras blogginlägg från i vintras för tips. Fel fokus?

Snart ska jag dra på mig hyfsat somriga löparkläder och beta av ett tempopass på väg från jobbet. Det ska bli roligt!

Pannbensbyggande intervaller

Alla förberedelser var gjorda (väskan packad, matlåda, mellanmål etc.) och jag hade inte glömt något hemma! Så det fanns inga ursäkter, bara just do it!

På schemat stod intervaller. 400, 600, 800, 1200, 800, 600 och 400 meter med 400 meters lätt jogg mellan varje. Okej... De första två gick bra, den första 800-ingen var lite tyngre och när det var dags för 1200 meter på 5:55 ville jag bara dö. Den var faktiskt riktigt hemsk. För att öka på det ytterligare tittade solen fram och luften kändes extra kvav. Men jag plockade fram mitt bästa mentala pepp, "det är nu jag blir bättre" malde i huvudet och jag gjorde det! Resten av intervallerna var sega och tunga, men ingen var lika hemsk som den där 1200-ingen.

Jag tycker att det är svårt både att peppa och pressa mig själv. Men idag tycker jag att jag var ganska bra på det. Jag affirmerade "bra, vad duktig du är, det här går ju bra, inte så långt kvar" och när det kändes riktigt tungt såg jag till att jag inte stannade utan kämpade vidare. På slutet såg jag till att ta ut det sista ur benen och några gånger dök frasen "nu krossar jag den här intervallen" upp i huvudet. Det är ju så mycket skönare att vara klar med ett pass och ha genomfört det precis som planerat, det är bra för självförtroendet.

Ett riktigt bra pass, både mentalt och fysiskt, helt enkelt. Jag bygger pannben...

Tempolöpning med andan i halsen

Jag hoppade över cykelturen hem från jobbet och fick istället skjuts hem med bil av P. Dä borde ju benen vara supersugna på en löptur? Men det var de inte, de kändes supersega och tunga. P satte av i ett rasande tempo och jag hakade på med andan i halsen. Första 6 minuterna var lite röriga för det skulle hämtas upp nycklar och göras kopior med mera. Men sedan blev det flyt i löpningen om än ett rasande tempo.

Jag kämpade och kämpade under mina cirka 8 kilometer. Exakt vad det blev för pace (det skulle var 5:27 enligt FIRST) har jag inte koll på eftersom funbeat ligger nere och jag är alldeles för lat för att räkna manuellt. Men jag hoppas på cirka 5:30. Jag måste verkligen hitta ett GPS-verktyg som fungerar så att jag kan hålla koll på pacen under löpningen, det senaste jag tänkte testa är runkeeper i iPhonen, vi får se hur det fungerar...

Dagens träning: Löpning

Sovmorgon, mysfrukost, solig promenad och sedan finalen i Franska öppna. Efter tre timmars vilande i soffan framför Söderlings förlust var det dags att dra på sig löparkläderna och ge sig ut. 13 kilometer stod på schemat. Långpass för mig, men kort i förhållande till alla dem som sprang marathon igår. Grattis till alla fantastiska prestationer. Men nu var ju det här MIN träning och då är faktiskt 13 kilometer ganska långt.

Benen kändes ganska pigga och solen sken när jag satte av mot Årstaviken i min fina gula Blogger Bootcamp-tröja. Med blå byxor hade det kunnat bli en Nationaldagsklädsel. Jag betade av backe efter backe och innan jag visste ordet av var jag framme vid Hornstull. Västerbron gick förvånansvärt lätt och jag sände en tanke till alla marathonlöpare som hade passerat den två gånger under gårdagen och som dessutom hade fått ta hela stigningen från Söder mälarstrand.

I Rålambshovsparken var det fullt med folk och även Norr mälarstrand skulle visa sig vara fullproppad. Här någonstans fick jag en liten dipp och benen kändes lite trötta, men jag kämpade på. "Det är nu jag blir bättre" är ett mantra jag brukar plocka fram när träningspassen känns tunga. Sedan matade jag på till Slussen och på Stadsgården började jag flera (finska?) marathonlöpare i sina Stockholm Marathon-tröjor som var på väg hem med Finlandsfärjorna. Nästa år ska jag fasiken ha en sådan där tröja!

Grymt skön löpning och avslutning på en bra vecka!

Tunga intervaller

Mina ben var inte så pigga på att springa idag, de tyckte nog att de hade tränat tillräckligt den här veckan. Imorgon ska de få lite välförtjänt vila, men i helgen ska det avverkas två pass är det tänkt.

Det var de där TOLV 400 meters intervallerna som skulle genomföras på lunchen idag. Jag insåg att siffran tolv skrämde mig lite så för att komma iväg intalade jag mig att det räckte med 6-10 stycken.

På Kristinebergs IP kryllade det av barn som hoppade höjd, sprang 60 meter och hoppade längd. Men det fanns plats för mig att springa mina fyrahundringar även om det då och då innebar lite sicksackande. Det var faktiskt ganska kul att ha en massa entusiastiska barn att titta på. Det tog bort fokus från mitt eget slit.

Åtta intervaller blev slutresultatet, som jag har bestämt mig för att vara nöjd med. Benen var som sagt inte tokpigga och det var riktigt varmt. Snittfarten var runt 1:50 och kanske borde jag har sprungit dem runt 1:55 (vilket var planen) för att klara tolv stycken. Eller tagit med en vattenflaska...

Kvällspromenad

FIRSTs träningsprogram sa 12x400 meter med 90 sekunders vilointervaller. Tolv stycken! De blev inte av på lunchen och efter jobbet var jag såååå osugen på dem. Jag bestämde mig faktiskt för att låta bli (men de dyker upp på morgondagens lunch istället).

Istället sprang jag lite ärenden på stan, lagade en god middag (pasta, lax, sockerärtor och saffrans-cremefraiche) och gick ut på en lång kvällspromenad i fina vår-Stockholm. Promenaden avslutades med en yoghurtglass på 7Eleven, tack vare Sparkibaken. En riktigt skön onsdagskväll.