Skadad på något vis...

Inte fysiskt, men psykiskt tänker jag att jag på något vis måste ha någon form av rubbning när jag redan nu ändå överväger att springa maran nästa år. Och igår anmälde jag mig till Stockholm halvmarathon, sub 1:55, here I come!

Kroppen känns mycket bättre idag, inte alls lika stelt. Igår haltade jag ju runt som en gammal gumma. Nu är det bara en tå på höger fot som fortfarande ömmar. Lite stelt kanske det är här och var, men jag promenerade till jobbet idag.

Ödet...

Jag hämtade ut nummerlappen till Premiärmilen på Löplabbet tidigare idag, men nu finns den inte här hemma. Jag verkar ha tappat bort den under min runda på stan och även om det förmodligen går att fixa fram en ny så kanske det är ödet som säger att jag inte borde springa. DNS it is.

Sub 50?

Imorgon är det dags för Premiärmilen och jag vill så gärna ha en tid på milen under 50 minuter, 49:59 funkar fint. Jag tror egentligen att jag har kapaciteten och att det först och främst handlar det om att våga köra till 100% från start. Att jag bara behövde pinnna på och låta det göra ont, och att det krävdes lite bära eller brista mentalitet från min sida, att våga för att vinna!

Men nu har jag ju någon liten känsla i vänster knä. Jag har inte vågat springa på hela veckan utan har tänkt att det är bättre att kroppen får vila. Styrka och spinning har jag däremot tränat. I torsdags var jag ute och kände lite på det, men jag fegade ur och promenerade halva biten. Det är egentligen ingen större fara, det handlar mest om att jag är rädd för att gå ut för hårt och riskera de kommande två månaderna. För hellre vilar jag ju någon extra vecka från löpningen än att det blir värre. Så frågan är om det är smart att springa Premiärmilen imorgon och vilken tid jag ska satsa på i så fall...

Att det aldrig kan få vara enkelt.

Jag borde ha köpt hem lite våriga tulpaner från min runda på stan istället blev det en blommig sminkväska från Svenskt Tenn.

Vårens premiärmil

Förresten, så klart att jag har anmält mig till Premiärmilen. Den 27 mars ska vi se vad jag går för inför maran. Det vore ju inte dumt att ta ett nytt personbästa på milen...

Min säsong 2010

Jag kan inte förstå att det här året snart är slut. Vad hände med tiden? Det kanske inte har varit mitt bästa löparår, men jag tänkte summera säsongen 2010 för några fler tävlingar kommer det inte att bli för min del i år.

Jag gjorde tre lopp under 2010

• Göteborgsvarvet på 2:03:36 i gassande sol och den första riktiga sommarvärmen (27 grader?).
• Vårruset på 25:34, där jag fick med mig fyra av mina mindre löparfrälsta kompisar.
• ToppLoppet på 51:38, en solig och höstkylig dag.

Mina resultat känns helt okej med tanke på den träning som jag har genomfört. Jag har inte fokuserat på att bli snabbare i min löpning. Jag har haft en vilja, men jag har inte riktigt lyckats omvandla den viljan till handling. Om jag hade ansträngt mig tror jag att jag hade kunnat bli snabbare, men jag är nöjd ändå. Det känns som om mitt 2010 är ungefär på samma nivå som 2008, men som om jag ändå har lyckats få upp en bra grundnivå.

Under Göteborgsvarvet var det riktigt varmt vilket många upplevde som riktigt tungt. Jag hörde att det gör cirka 5 minuter på ens tid. Vem vet, kanske hade jag varit under 2 timmar med en annan temperatur, jag är dock tveksam.

Vårruset och ToppLoppet ar båda trevliga lopp där jag ändå försökte att ge allt. Jag har kommit fram till att jag snarare är uthållig än snabb, men visst vore det kul att putsa tiderna och komma under 50 minuter på milen och ta 5 km under 25 minuter. Det var ju mål som jag hade till år, men om man intetränar för det blir det svårt att uppnå.

Nu ska jag inte summera året ännu, det är några dagar kvar, men jag kan ändå konstatera att 2010 är året då jag började yoga regelbundet och styrketräna ännu mer. Nu gäller det att fila på vad jag vill under 2011 och omvandla viljan till handling på ett ännu bättre sätt eftersom jag har en stor utmaning framför mig.

Officiell tid

Va fasen, jag ser att min officiella ToppLopps-tid är 52:00. Det här måste vara ett sådant lopp där min tid mäts från det att startskottet går tills att jag går över mållinjen, och jag var inte direkt först iväg i starten. Min officiella tid må vara 52:00 (även det PB), men jag kommer att räkna med 51:38, så det så.

ToppLoppet

Upptakten till ToppLoppet blev lite stressig. Så jag hann inte äta en ordentlig lunch utan det blev en yoggi yalla och en banan på en bensinmack och ombyte i bilen. Jag hann i alla fall till tävlingsområdet i god tid och kunde lämna in ryggsäcken och värma upp. Solen skiner i Stockholm idag så det är perfekt löparväder.

Innan jag visste ordet av hade Sofia Wistam (som var konfrencier) skickat iväg oss. Jag som stod ganska långt bak i startfältet fick en väldigt trång första kilometer. När jag tryckte på lap på klockan visade den 5:45 som etapptid. Jaha, det var den chansen till en bra tid tänkte jag. Men sedan blev vägen bredare och antalet löpare tunnades ut så jag kunde jag kunde springa på i ett bra tempo, strax under 5 min/km visade faktiskt klockan.

Det tempot kunde jag mer eller mindre hålla under hela första varvet. För vi som sprang milen sprang två varv på en 5 km-bana. När jag gav mig ut på det andra varvet var jag riktigt trött och fick en liten dipp. Hur ska det här gå tänkte jag? Bara jag håller benen igång ska det nog gå helt okej. Den sjätte kilometern var riktigt tung och jag tror även att det beror på att den gick ganska mycket uppför.

Någon gång runt under den sjunde kilometern fick jag tillbaka krafterna och kunde återigen hålla runt 5 min/km-tempo. Jag började inse att målet på 52 minuter var fullt realistiskt och det gällde bara att hålla i. Den sista kilometern pressade jag verkligen ut det sista för att se om jag kunde komma in under 52 minuter och när jag passerade startlinjen stannade jag klockan på 51:38. Ingen officiell tid finns ännu, men i min värld har jag tagit personbästa.

Jag kan inte låta bli att fundera över vilken tid jag hade kunnat göra om första kilometern inte hade varit så trångt, men å andra sidan kanske jag orkade hålla tempot för att den första kilometern blev lite lungnare. Hur som helst är jag nöjd med mig själv och nu har jag även fått i mig en god lunch i form av sushi. Nu tror jag att jag ska unna mig ett varmt och mysigt bad.

Tävlingsdax!

Efter lite god frukost är det dags att fixa lite här hemma innan jag så småningom beger mig mot Hagaparken och ToppLoppet. Jag är inte tokladdad och tror inte på någon topptid, men jag hoppas att tävlingsstämningen ska få mig att göra ett lite snabbare träningspass som jag sedan kan basera höstens träningspass på.

Nu ska jag nog kolla upp lite mer exakt var startområdet är, jag vet bara att jag ska till Hagaparken...

Göteborgsvarvet

Javisst, då var jag anmäld igen, för fjärde gången. Trots att loppet den här gången går helgen innan Stockholm marathon så kände jag att jag inte kunde bryta traditionen. Jag får ta det lugnt helt enkelt och hoppas på att jag är i så pass bra form att jag ändå kan ta personbästa och komma ner under de där 2 timmarna.

Ps. Nu är 38 000 anmälda, det finns 58 000 platser, men det blir dyrare efter den 30e september.

3134

Min nummerlapp (som blogger endast ville ladda upp på snedden).

Nummerlappen till ToppLoppet landade i min brevlåda igår så jag kände att det var läge att känna på milen idag. Stockholm bjöd på en enastående fin indiansommar och hela 20 grader. Efter en sen och god lördagsfrukost (havregrynsgröt med jordgubbar och mjölk, kaffe och en smörgås med ägg) så stack jag ut i mina löparskor.

Benen kändes oförskämt pigga och jag försökte medvetet hålla nere tempot eftersom jag har märkt att jag har en tendens att springa snabbt i början av en runda för att bli långsammare och långsammare. Egentligen bör man göra tvärtom, det som kallas negativ split, dvs springa andra halvan lite snabbare än den första.

Rundan gick bra och även om jag inte landade på någon enastående tid, och stannade både för en broöppning och för att hälsa på vänner, så kändes det som ett bra besked inför nästa lördag.

Hoppas att det har gått bra för alla som springer Lidingöloppet!

Avundsjuk

Grattis till alla som tog sig igenom Stockholm halvmarathon idag! Jag stod och tittade lite idag och hann se Sofie, Miranda och min gamla chef, men jag hann inte ropa på er -förlåt. Alla såg pigga och fräscha och verkade göra bra tider.

Jag blev lite avundsjuk när jag såg alla glada löpare. Jag planerade länge att vara på Gotland med P som skulle köra BMW-race (han är lite biltokig), men sen blev det inte av och då hann platserna ta slut innan jag hann avgöra om jag kände mig redo för att springa. Eftersom jag fortfarande känner mig lite snurrig (jag proppar i mig järntabletter med juice och undviker kaffe) så känns det ganska bra att jag inte sprang idag. Men nästa gång löparna fyller Stockholms gator kommer jag att vara med, var så säker.


P vid Gotland ring förra helgen.

ToppLoppet

Jag har fått möjligheten att springa ToppLoppet (tack så mycket!) och tackar inte nej till 10 km den 2 oktober. Nu har jag en morot för att komma igång med löpningen under september och dessutom möjligheten till ett formprov inför marathonträningen. Perfekt!

Sen verkar det ju vara ett riktigt kul lopp. Löparglädje och gemenskap är alltid kul. Ska ni springa?

Tough guy

På flygplanet hem från Frankrike (jepp. jag kom nyss hem, mer om det senare) läste jag om ett extremt lopp i England. Tough Guy! Det verkar vara Tjurruset, men lite värre. Iskalla vattenhinder, elstötar, eld och skott med luftgevär(!). Någon som är sugen? Den 11 januari har du chansen, kolla hemsidan för mer information.

Jag vill, jag kan, jag gör

Jag vill springa Stockholm marathon. Det har ju legat och grott länge och jag har sagt att jag ska. Men det är först nu när anmälan är öppen som det är på riktigt, saker ställs på sin spets och det är möjligt. Efter att ha läst en massa marathonhistorier så vill jag dessutom mer än någonsin.

Jag kan springa en mara, med rätt träning i ryggen tror jag definitivt att det är möjligt. Och nu har jag ju ett helt år på mig för träning och förberedelser.

Jag gör det! Nu har jag anmält mig. Vad har jag gett mig in på!?

Midnattsloppet i Stockholm är fullt!

I fredags tog Midnattsloppet i Stockholm emot de sista anmälningarna och nu är det fulltecknat. 21000 löpare är därmed anmälda. Än finns det platser i Göteborg (21 augusti), Frederiksberg (28 augusti) och Helsingfors (4 september).

Jag tycker att Midnattsloppet är ett riktigt roligt lopp, med mycket folkfest. Jag minns att jag som barn fick vara uppe sent och hänga ut genom fönstret. Jag har sprungit två Midnattslopp i Stockholm, men jag kommer inte att springa i år. Det är sista helgen på semestern och vi planerar att vara i Göteborg och titta på Way out west.

Mitt Vårrus

Jag fick medalj!

Var ska jag börja? 5 km är en ganska kort distans, man hinner inte tänka eller slita så mycket. Däremot kan det vara djävulskt jobbigt eftersom man tillåter sig att pressa sig till tempon man vanligtvis inte är van vid.

Jag valde att lämna mina kompisar i jogga fort-fållan och ställde mig i springa-fållan, jag tänkte att jag på så sätt skulle få färre framför mig om jag ville hålla ett (för mig) högt tempo och det var nog bra tänkt. Första kilometern gick under 5 min, men sen hände något på den andra 5:30! Skulle jag lyckas pressa mig till en bra tid? Benen kändes tidigt ganska slitna och tunga. Gårdagens spinning-pass satt nog lite i dem.

Flera gånger var jag rätt less på att springa, pulsen låg runt 170 (ca 85% av max), men jag kämpade på. 5 kilometer är inte så långt, this is it! Den sista kilometern matade jag bara på i mitt tempo och kopplade bort omvärlden. Det var tungt. I mål stannade jag klockan på 25:34 vilket är PRECIS mitt personbästa från Bellmansstafetten 2008. Med lite vila i benen och en bättre andra kilometer hade jag kanske kunnat sätta personbästa. Men det blev i alla fall en bättre tid än Vårruset 2008.

Jag är nöjd. Kanske är jag inte i så dålig form som jag tror. Kanske finns det en bra grund för att få lite bättre tider till hösten. Det kan bli spännande!

Lite nervös..

Bild från gårdagens Vårrus i Stockholm från marathon.se.

Jag sitter här framför datorn på jobbet och inser att jag är lite nervös inför kvällens lopp. Nu är det ju ingen annan tidtagning än min egen och mer av ett feelgood-lopp, men jag undrar ändå vilken tid jag kan klämma ur mig. Jag har som sagt inga ambitioner om personbästa eller rekordtider, men jag kommer inte att hålla tillbaka. När jag väl står där på startlinjen vet jag att det kommer att vara svårt att inte ge allt. Sen får vi se vad det räcker till!

Imorgon: Vårruset i Stockholm

Jag trodde att min nummerlapp var borta i posten. Jag pratade med Vårruset idag och skulle kunna hämta ut den i informationstältet imorgon. Men vad låg i brevinkastet idag, om inte min nummerlapp!

Nu ska jag bara packa väskan och planera mellis till imorgon, sen är jag redo! Jag tror inte på nytt personbästa, men jag ska göra mitt allra bästa imorgon.

Göteborgsvarvet 2010 - långa versionen

Innan loppet.

Dagen innan loppet, i bilen på väg mot Göteborg, kände jag mig riktigt nervös. Hur skulle detta gå? Jag har ju knappt sprungit längre än milen under våren. Trist, att springa ännu sämre än förra året. Jaja, det får väl gå, tänkte jag, runt tar jag mig alltid.

När tävlingsdagen kom var jag ganska lugn. Vi bodde hos P:s bror i Majorna och hade gångavstånd till starten vilket är alldeles perfekt. Vi gick upp, åt frukost och kunde i lugn och ro gå och hämta våra nummerlappar. Sedan hängde vi lite i Majorna, men undvek solen och jag åt en lasagne till lunch på ett mysigt café. I lugn och ro kunde vi sedan byta om i lägenheten innan det var dags att bege sig till starten som var kl 14:44 för vår del.

Lite lugn jogg på väg mot starten och sedan lite stretch, men så mycket mer uppvärmning blev det inte. Den första biten på loppet brukar ändå vara så trång att det blir som en uppvärmning och det gällde att spara på krafterna i den stekande solen. Jag hade dock införskaffat en riktig löparkeps som skydd mot solen. I slutändan vet jag inte om det var skönt eller bara gjorde det varmare.

De första kilometrarna i Slottskogen var lite tunga, men vi lyckades hålla ett bra tempo. Det var mycket folk och jag hade inte hittat lunken ännu. Men sedan blev det lite glesare med folk på gatorna i Majorna och det gick lättare att hitta sitt tempo. Jag var törstig redan från start så jag drack vatten redan på den första vätskestationen vid 4 km. Innan jag visste ordet av var det dags för den första bron, Älsvborgsbron (hoppas att jag säger rätt nu). Jag tog lugna sega steg uppför, men det gick bra.

Sedan började den evinnerligt sega biten på Hisingen. Man tror inte att man ska springa så länge på Hisingen, men det är cirka halva loppet. Solen gassade, för här fanns det inte mycket skugga att gömma sig i. Jag drack på varenda vätskestation och redan vid 8 km tog jag mitt första glas med sportdryck. Och nu började det faktiskt kännas ganska segt, tempot blev lite lugnare och den mentala inställningen blev lite mer att klara loppet. Det var så jäkla varmt!

Vid 14 km började den andra bron, Göta älvs bron, närma sig och kära P började krokna i värmen. Så han släppte iväg mig (senare fick jag dåligt samvete i fall att något skulle hända, men det gick bra) och jag kunde fokusera enbart på mig själv över bron. Här var det många som gick och det kändes ganska bra att kunna ånga på i ett jämnt tempo. Efter bron så kom belöningen, en riktigt lång nedförsbacke.

16 km började närma sig och även den riktigt sega stigningen på Avenyn upp mot Poseidon. Jag tyckte att jag kämpade på i ett bra tempo, men när jag kollade kilometertiden vid 17 km visade den på 7 minuter (!) och jag insåg att jag behövde öka för att inte halka alltför långt efter. Mina kilometertider tills dess hade varit 5:30-6:00 min. Så jag försökte att sätta fart på mina ben längs Linnégatan (?) och det funkade ganska bra. Någonstans här började jag inse att jag hade en chans att ta personbästa, om jag inte tappade allt för mycket i tempo.

Jag försökte verkligen att plocka fram pannbenet och tänka att det är nu det gäller. This is it! Jag kan ta ut mig totalt och plocka fram allt jag har. Det funkade ganska bra förutom på den sista kilometern. Antingen så var jag för slut i benen eller så var jag slut mentalt och det kändes allt för nära slutet. Sista kilometern gick på cirka 6:00 min och jag stannade min klocka på 2:03:37 (som sedan blev 2:03:36 officiellt).

Jag är riktigt nöjd faktiskt. Det blev inget personbästa, men jag lyckades nästan göra samma tid som mitt första Göteborgsvarv och då har jag ändå inte tränat speciellt fokuserat. Jag tycker inte heller att jag gick in i väggen någon gång utan det flöt på. Att komma under 2 timmar är nog ingen omöjlighet alls med lite mera träning. Det blir garanterat ett nytt försök nästa år!

Väl i mål kände jag mig oförskämt pigg. Jag stretchade lite, drack en massa vatten, doppade huvudet i kallt vatten, småpratade med funktionärer och väntade på P. Jag har aldrig sett så mycket utslagna löpare som jag gjorde då. Folk bars, stöttades eller låg på bår och fick dropp. Riktigt otäckt! P kom cirka 5 minuter efter mig. Han hade haft en liten kollaps strax efter att jag stack, men efter ett toalettbesök och att ha dränkt sig i vatten så pinnade han på och gick i mål.

2:03:36

Den långa versionen kommer imorgon. Jag slog nästan Stefan Holm och tog mitt personbästa (men nära skjuter ingen hare...).

Uppdatering: I Göteborgsvarvets resultatlista står det faktiskt att Stefan Holm (född 1976, tävlandes för Kils AIK Friidrott) sprang på 2:04:32, så kanske slog jag honom ändå...