Göteborgsvarvet 2010 - långa versionen

Innan loppet.

Dagen innan loppet, i bilen på väg mot Göteborg, kände jag mig riktigt nervös. Hur skulle detta gå? Jag har ju knappt sprungit längre än milen under våren. Trist, att springa ännu sämre än förra året. Jaja, det får väl gå, tänkte jag, runt tar jag mig alltid.

När tävlingsdagen kom var jag ganska lugn. Vi bodde hos P:s bror i Majorna och hade gångavstånd till starten vilket är alldeles perfekt. Vi gick upp, åt frukost och kunde i lugn och ro gå och hämta våra nummerlappar. Sedan hängde vi lite i Majorna, men undvek solen och jag åt en lasagne till lunch på ett mysigt café. I lugn och ro kunde vi sedan byta om i lägenheten innan det var dags att bege sig till starten som var kl 14:44 för vår del.

Lite lugn jogg på väg mot starten och sedan lite stretch, men så mycket mer uppvärmning blev det inte. Den första biten på loppet brukar ändå vara så trång att det blir som en uppvärmning och det gällde att spara på krafterna i den stekande solen. Jag hade dock införskaffat en riktig löparkeps som skydd mot solen. I slutändan vet jag inte om det var skönt eller bara gjorde det varmare.

De första kilometrarna i Slottskogen var lite tunga, men vi lyckades hålla ett bra tempo. Det var mycket folk och jag hade inte hittat lunken ännu. Men sedan blev det lite glesare med folk på gatorna i Majorna och det gick lättare att hitta sitt tempo. Jag var törstig redan från start så jag drack vatten redan på den första vätskestationen vid 4 km. Innan jag visste ordet av var det dags för den första bron, Älsvborgsbron (hoppas att jag säger rätt nu). Jag tog lugna sega steg uppför, men det gick bra.

Sedan började den evinnerligt sega biten på Hisingen. Man tror inte att man ska springa så länge på Hisingen, men det är cirka halva loppet. Solen gassade, för här fanns det inte mycket skugga att gömma sig i. Jag drack på varenda vätskestation och redan vid 8 km tog jag mitt första glas med sportdryck. Och nu började det faktiskt kännas ganska segt, tempot blev lite lugnare och den mentala inställningen blev lite mer att klara loppet. Det var så jäkla varmt!

Vid 14 km började den andra bron, Göta älvs bron, närma sig och kära P började krokna i värmen. Så han släppte iväg mig (senare fick jag dåligt samvete i fall att något skulle hända, men det gick bra) och jag kunde fokusera enbart på mig själv över bron. Här var det många som gick och det kändes ganska bra att kunna ånga på i ett jämnt tempo. Efter bron så kom belöningen, en riktigt lång nedförsbacke.

16 km började närma sig och även den riktigt sega stigningen på Avenyn upp mot Poseidon. Jag tyckte att jag kämpade på i ett bra tempo, men när jag kollade kilometertiden vid 17 km visade den på 7 minuter (!) och jag insåg att jag behövde öka för att inte halka alltför långt efter. Mina kilometertider tills dess hade varit 5:30-6:00 min. Så jag försökte att sätta fart på mina ben längs Linnégatan (?) och det funkade ganska bra. Någonstans här började jag inse att jag hade en chans att ta personbästa, om jag inte tappade allt för mycket i tempo.

Jag försökte verkligen att plocka fram pannbenet och tänka att det är nu det gäller. This is it! Jag kan ta ut mig totalt och plocka fram allt jag har. Det funkade ganska bra förutom på den sista kilometern. Antingen så var jag för slut i benen eller så var jag slut mentalt och det kändes allt för nära slutet. Sista kilometern gick på cirka 6:00 min och jag stannade min klocka på 2:03:37 (som sedan blev 2:03:36 officiellt).

Jag är riktigt nöjd faktiskt. Det blev inget personbästa, men jag lyckades nästan göra samma tid som mitt första Göteborgsvarv och då har jag ändå inte tränat speciellt fokuserat. Jag tycker inte heller att jag gick in i väggen någon gång utan det flöt på. Att komma under 2 timmar är nog ingen omöjlighet alls med lite mera träning. Det blir garanterat ett nytt försök nästa år!

Väl i mål kände jag mig oförskämt pigg. Jag stretchade lite, drack en massa vatten, doppade huvudet i kallt vatten, småpratade med funktionärer och väntade på P. Jag har aldrig sett så mycket utslagna löpare som jag gjorde då. Folk bars, stöttades eller låg på bår och fick dropp. Riktigt otäckt! P kom cirka 5 minuter efter mig. Han hade haft en liten kollaps strax efter att jag stack, men efter ett toalettbesök och att ha dränkt sig i vatten så pinnade han på och gick i mål.