Tack och adjö!

I mål, mot nya mål.



Det är med mycket vånda och sorg i hjärtat som jag berättar att jag har bestämt mig för säga tack för mig! Jag tänker lägga ner bloggandet. Jag upplever att energin inte riktigt har funnits den senaste tiden och det har inte kännts lika kul, men jag tänkte ju inte överge er inför Stockholm mrathon! Nu när jag har gått i mål och då tänker fortsätta på egen hand.

Nu har inte bloggen varit med hela tiden, men när strax efter att jag gick i mål på Stockholm marathon slog det mig att det var nästan exakt 5 år sedan jag tog mitt första löpsteg. Fem år tog det mig från att jag började springa till att jag sprang ett marathon. Det är inte så illa. Det hade jag aldrig trott det när jag kämpade på den där första rundan. Vem vet vad jag gör om fem år från nu?

Inom den närmaste framtiden ligger en massa spännande saker. På fredag åker jag till Palma med ett gäng tjejer och vila upp mig. Sedan tänkte jag dra igång en måndas styrkefokus. I sommar tänkte jag springa så mycket jag orkar och satsar på ett PB på Stockholm halvmarahon (sub 1:55!). Till hösten hoppas jag att jag blir antagen i min distanskurs i mental träning. Och sedan får vi se vad som väntar efter det. Vem vet, kanske blir suget efter bloggandet så stort att jag kommer tillbaka, men just nu behöver jag lite andrum.

Tack för er tid, er inspiration och all er pepp! För den som är nyfiken så finns jag på Funbeat och Facebook (hoppas att länkarna funkar). Och jag kommer givetvis fortsätta att läsa era bloggar och kommentera.

På återseende!
/Josefine

La Seu i Palma, snart är jag där!

Skadad på något vis...

Inte fysiskt, men psykiskt tänker jag att jag på något vis måste ha någon form av rubbning när jag redan nu ändå överväger att springa maran nästa år. Och igår anmälde jag mig till Stockholm halvmarathon, sub 1:55, here I come!

Kroppen känns mycket bättre idag, inte alls lika stelt. Igår haltade jag ju runt som en gammal gumma. Nu är det bara en tå på höger fot som fortfarande ömmar. Lite stelt kanske det är här och var, men jag promenerade till jobbet idag.

Min första mara!

Världens snyggaste tröja!

Här kommer en lååång historia om mitt Stockholm marathon 2011.

När jag gick och lade mig på fredagkskvällen kunde jag fortfarande inte förstå att jag skulle springa en marathon dagen efter. Efter en viss oro lyckades jag i alla fall somna riktigt gott och vaknade upp utvildad på lördagsmorgonen. Jag åt en ordentlig frukost bestående av havregrynsgröt, två ägg, juice, kaffe och macka. Och så försökte jag få i mig så mycket vatten som möjligt. Efter lite vaselinfix och påklädning blev det dags att sticka. Mot Stadion...

Hela tunnelbanan var full av löpare som passade på att berätta sina bästa tips och om det jobbigaste sträckorna. Jag önskade att jag hade haft musik i öronen så att jag hade sluppit lyssna på deras "goda råd" och enbart hade kunnat fokusera på mig. Men det gick hyfsat bra att stänga ute alla andra ändå, längst där inne i bubblan.

Väl framme bakom Stadion så passade jag på att hälsa på bland annat Sofie, Jonna, Therese, Anneli och Staffan. Det var riktigt skönt att kunna snacka av sig lite och kunna få lite praktisk information av de som varit med förr. Jag såg att flera av de nämnda gjorde riktigt fina tider - GRATTIS!

Jaha, sen var det dags för bajamajakön, sista fixet och klädinlämning, innan jag begav mig mot startfållan. Det var kallt, men proppfullt med folk så vindarna kom i alla fall inte åt. Jag stod där och hann känna mig lite kissnödig och tänka att "nu är det verkligen dags, nu ska JAG springa ett marathon" innan första startskottet gick och min (andra) startgrupp fick bege sig fram mot startlinjen. När vårt startskott väl hade gått dröjde det ganska länge innan jag väl var framme vid startlinjen och sensorerna, men till slut var det dags att börja springa.

Jag tog det lugnt och följde med strömmen som gick i 6:10-6:20-tempo. När tillfälle gavs så försökte jag sicksacka lite för att ta mig framåt. Innan jag visste ordet av var det dags att passera Västerbron för första gången och det gick ju som en dans, men jag misstänkte att det inte skulle gå lika bra den andra gången... När jag hade nått 10-kilometersskylten stannade jag klockan på exakt 60:00 min, perfekt!

Det flöt på riktigt bra och snart var det dags att ge sig ut på Gärdet. Här fick en kompis syn på mig och vrålade "HEJA HEJA, DU ÄR GRYM" så högt att folk omkring mig fnissade lite, men jag fick en ordentlig energikick. Den kanske skulle behövas när det var dags att ge sig ut på ödsliga Gärdet. Här började jag även få en viss känning i baksida lår och rumpa vilket gjorde mig lite bekymrad eftersom jag inte ens hade kommit halvvägs, men det var inte så mycket annat att göra än att mata på.

Så det gjorde jag och snart var halvmara-markeringen där och jag var förvånad över hur snabbt 2 timmar hade passerat (eller 2:05 om jag ska vara exakt). Jag tyckte inte att Gärdet och Djurgården var så segt som jag kanske hade trott, men det märktes att de små backarna tog på kroppen och någonstans vid 25 km började jag känna mig lite sliten och bestämde mig för att fokusera på 30 km markeringen. Jag sprang på Jonna igen, som såg pigg ut, och vi bytte några ord. Trots allt kändes det ganska skönt att komma ut på Strandvägen och bli påhejad. Men det började kännas tungt och jag längtade verkligen efter 30 km-skylten. Då skulle ju loppet börja på riktigt och jag skulle fokusera på att "bara" ta mig i mål.

Tll slut kunde jag passera 30 km, men det kändes som om jag blev stelare och stelare för varje steg. De 12 km som var kvar av loppet kändes som en riktigt lång sträcka. Jag vet inte riktigt vad jag fokuserade på eller vilka tankar jag plockade fram, men fram till 35 km kändes det trots allt okej. Druckit hade jag gjort duktigt längs hela vägen och jag hade även med mig eget vätskebälte som jag använde ibland, men de sista kilometrarna var varje steg en kamp. Värst var det nog mellan 37 och 40 km, för när jag väl hade nått 37 km kändes 5 km till helt oöverstigligt. Det gjorde ont överallt och jag ville gråta. Jag vet att jag tänkte "det handlar bara om att fortsätta en fot framför den andra" och jag stannade och gick några steg vid nästan varje vätskekontroll. Tiden gick oerhört sakta trots att jag lyckades hålla mitt tempo riktigt bra. Helt ärligt, var det bland det värsta jag har varit med om, men att ge upp fanns ju inte som något alternativ.

Att komma till Odengatans slut kändes enormt bra, men det fanns ingen fartökning i kroppen utan det handlade bara om att ta sig framåt. Jag kämpade med den sista sega backen (den svaga lutning på Sturegatan kändes som en backe), jag kämpade mig in på Stadion och jag kämpade mig in i mål. YES!

Benen var stumma som aldrig förr och när jag fick en medalj i handen så kändes det riktigt bra. Men den där ordentliga lyckokänslan som jag hade trott skulle infinna sig kom inte riktigt, jag var mest glad över att slippa kämpa mer. När jag har fått smälta det lite mer känner jag mig framför allt riktigt nöjd med min prestation och att ha sprungit längre än jag någonsin gjort förut. Och jag är nöjd över att jag inte verkar ha fått några andra blessyrer än ett par stela ben och några blåa tår.

Om jag kommer att göra det igen? Direkt efter loppet hade jag tveklöst svarat nej. Men nu börjar jag ju funderar över vad som skulle krävas för att komma under fyra timmar. Jag ska suga lite på karamellen, men jag kommer inte att anmäla mig under de närmaste dagarna (som Sofie gjorde).

Frukost för en vinnare! På Bakverket. För visst är alla som tar sig i mål (eller ens tänker tanken att ställa sig på startlinjen) vinnare? 

Nöjd!

Jag stannade klockan på 4:13:01, men min officiella tid verkar ha blivit 4:12:56. Jag kan inte vara annat än riktigt nöjd med den tiden på min första marathon. En mer utförlig rapport kommer, men jag måste smälta upplevelsen lite och just nu är jag alldeles för trött.

Imorgon smäller det!

Jag pendlar mellan sjuk nervositet och ett förvånande lugn. Men jag har gjort allt jag har kunnat eller det kanske jag inte har, men nu är det i alla fall för sent att göra något åt det. Jag har släppt alla tidsmål, men jag har en tidsambition och det är att springa under 6 min/km vilket betyder att jag skulle komma i mål under 4:15. Det viktiga är däremot att komma i mål så om tidsambitionen inte håller så är det ingen fara.

Nu har jag hämtat nummerlapp och chip (men jag fick inget kardborrband till, är det rätt tro?). Jag har ätit pasta, avokado och smågodis (lite mycket av det senare skulle jag tro). Jag har lagt fram springkläderna och laddar min Garmin. Jag har vaselin, ormsalva och nagellack (måste ju vara fin också). Nu ska jag bara försöka att få någon sömn snart...

Stockholm marathonpåsen och stödshopping från COS.

2 dagar kvar...

Eller snarare knappt 1,5 dygn kvar! Hela dagen idag har jag varit helt övertygad om att "det nog kittlar lite i halsen". Det är ju bara marathonhypokondri, eller hur?

3 dagar kvar...

Idag köpte jag liniment, eller ormsalva, på Apotekt. Jag har ingen aning om hur jag ska använda det egentlgen (jo, jag förstår att det inte är för invärtes bruk) så jag får väl googla lite. Men det känns ändå bra att lite "proffs-grejer". Sen köpte jag en powerbar också, den där gelen från Maxim var ju så äcklig att det är helt obeskrivligt (och så gjorde den inte direkt under för min mage heller).

Jag måste säga att min rädsla i princip har försvunnit. Nu tänker jag mer att jag ska springa aslångt på lördag, och jag gillar ju att springa så det borde inte vara så dumt. Jag gillar att ligga och mata på i min takt så ett marathonlopp borde ju passa mig. Sen tänker jag mycket på hur nöjd och glad jag kommer att vara efteråt. Nu känns det som om det värsta som kan hända är att jag tvingas bryta. Jag vill i mål!

Jag måste kolla upp när jag ska hämta min nummerlapp. Det blir förmodligen på fredag eftersom jag ska på konferens torsdag och lördag. Visserligen ska jag hålla till på Berns i Stockholm, men det är lite mingel imorgon kväll så det blir nog svårt att komma därifrån. Jag hoppas för ovanlighetens skull på kolhydratrik mat och ingen asiatisk smalmat.

4 dagar kvar...

• Jag har börjat kolhydratladda lite smått (eller har jag gjort det den senaste månaden...)
• På den senaste väderprognosen såg det ut att bli regn på lördag. Då gäller det att tänka till för att slippa skavsår.
• P säger att jag måste köpa liniment så det ska jag fixa innan lördag.
• Jag måste komma ihåg att dricka MYCKET vatten. Jag har även köpt Resorb för att hålla vätskebalansen fram till lördag.
• Jag har för-klippt naglarna, köpt vaselin och tvättat kläderna. Jag måste bara leta reda på kepsen -fungerar bra både i regn och sol.
• Jag måste se till att sova ordentligt, vilket gick osannolikt dåligt i natt eftersom jag vaknade klockan fem imorse av något som slog i vinden utanför fönstret.

Shit!! Det känns verkligen helt overkligt att jag ska springa marathon på lördag.

6 dagar kvar...

Helena undrar på sin blogg vad maraton-rookies har för rädslor. Helena verkar så lugn och peppad så jag vill givetvis inte skrämma upp henne, men jag är livrädd och kan komma på tusen grejer som kan gå fel. Att det är för varmt, att jag får läskiga skavsår, att jag skadar mig (inte bara att det gör ont), att jag inte orkar konditionsmässigt osv.

Så det var med dessa tankar i huvudet som jag gav mig ut på en lugn runda. Jag har shoppat en ny löpartischa till maran som skulle springas in och en gel från Maxim som skulle testas. Som sagt, lite nervigt kändes det, när jag var ute och sprang i förra veckan domnade högerfoten. Vad tusan är det!? Det får absolut inte hända på lördag. Jaja, jag tog det lugnt och drack regelbundet vatten från mitt vätskebälte eftersom Stockholm bjöd på en finfin blåsig sommardag. Och det gick bra. Det kändes bra. Och jag avslutade det lugna passet på 15 kilometer lite mindre rädd. Det ska nog gå bra det här. Nu lyssnar vi på Helena istället och njuter av maran på lördag!

Och just det, den där Maxim gelen som jag köpte och smakade... Det var kanske det vidrigaste jag har smakat i hela mitt liv!! Jag kunde bara få i mig en bråkdel av den oljiga läskiga kosistensen, men min mage reagerade inte direkt positivt på den. Så det ser ut att bli en mara utan gel för min del.

Projekt avsockring

Den senaste tiden har jag proppa i mig godis som om det inte finns någon morgondag. Men nu är den här och jag tänkte vara lite snällare mot min kropp. På lunchen inhandlades tuggummi och torkad frukt (socker, jag vet, men ändå lite mer naturligt och bättre väl?) för att hjälpa till.

Tips: Träningens dag

Den 21 maj är det dags för Träningens dag. Friskis & Svettis firar med öppet hus, gratis träning, föreläsningar m.m. Programmet för Stockholm hittar du här och om det är flera städer som är med så är det nog bara att kolla på den lokala Friskis-sajten.

Eftersom jag har bestämt mig för att inte åka ner till Göteborg och springa Varvet (tiden, orken eller fokuset finns inte) så finns det faktiskt tid att testa någon av de saker som jag blev sugen på. Ett yogapass är aldrig fel och dessutom skulle det hållas en föreläsning om att förebygga löparskador. Det tål att tänkas på!

Bubblan

Vilket underbart vårväder! Helgen har bjudit på två fantastiska löparrundor i ett soligt och ljusgrönt Stockholm. Jag tycker att jag är lite väl flåsig så förmodligen känner jag av de höga pollenhalterna lite grann.

I övrigt känner jag att jag är på väg in i marathonbubblan. Jag börjar bli riktigt nervös. Jag har ju inte på långa vägar sprungit så många långpass som jag hade tänkt, efter min lilla skaderädsla. Men jag försöker att tänka positivt och sätta realistiska tidsmål för jag SKA klara det. Men jag håller mig borta från andra marathonlöpares bloggar och fokuserar på mig. Min löpning, min kropp och mina resultat. Helt sjukt att jag ska göra det här om några veckor, jag kan knappt tro det själv.

Träningsvärk!

Gårdagens galna upptåg med Kristine har resulterat i en finfin träningsvärk. Och jag inser att jag inte alls vill att gårdagens pass var det sista (någonsin) med min PT. Nu är det visserligen fullt fokus inför maran och sen kommer en sommar som jag tänker mig ska vara ganska så full med kravlös löpning, lite intervaller och långpass på lördagar samt styrka både inomhus och ute i gräset. När hösten sedan kommer ska jag fokusera på yoga och styrka. Och då vore det ju inte helt dumt om jag kan fortsätta med Kristine (om hon har tid) någon gång i månaden. Det är sååå mycket roligare med styrketräning när det är någon som kör skiten ur en. Hmm, så kanske det kommer att bli...

Mental träning

Jag fick ett infall och efteranmälde mig till en distanskurs på Linnéuniversitet i Mental träning. 30 poäng på halvfart under ht 2011 och vt 2012. Jag tänkte att det kunde vara kul att fördjupa sig lite inom den delen av träningen och hitta lite nytt fokus efter maran och under hösten.
Kursen ska ge en bred orientering om den mentala träningens teorier och användningsområden, med särskild betoning på stress och stresshantering. Kursens kunskapsbas utgörs, förutom olika modeller för mental träning, alternativa medvetandetillstånd, relations- och stresshantering samt aktuell mentalpsykologisk forskning. Kursen ger en översikt över idrottspsykologins ämnesområde, grundläggande kunskaper om begrepp, teori och problemställningar. Särskilt betonas psykologiska faktorer och processer som påverkar individen i idrottsutövandet.

Nu får vi se om jag får en plats. Jag håller tummarna även om jag inte är helt övertygad om att jag kommer att hinna plugga halvtid vid sidan av heltidsjobb...

26 dagar kvar...

Tydligen är det bara 26 dagar kvar till marathon nu och jag har hunnit bli toknervös. Nej, jag har inte hunnit träna så mycket som jag ska och det känns långt ifrån lugnt. Men så länge jag är frisk så SKA jag ta mig runt den där banan. Nu gäller det bara att köra på så gott det går fram till den 28 maj. Jag ska sätta fart på träningen och sedan blir det nog ganska lugnt den sista veckan.

Alldeles nyss så klarade jag av mitt allra sista PT-pass med Kristine. För nu i alla fall, vem vet som händer i framtiden (höst). En dag på kurs med en massa kaffe, någon bulle och frukt skulle visa sig vara en mindre bra uppladdning så någonstans mitt i passet fick jag sätta mig ned och vila. Kristine passade ju på att köra skiten ur mig nu när det var sista passet. Men det var kul och imorgon kommer jag nog att köra av det här och var.

Resten av veckan tänkte jag så här:
Tisdag - löpning
Onsdag- styrka
Torsdag -  Core Puls
Fredag - löpning
Lördag - vila
Söndag - löpning

Påsk m.m.

Efter en påsk med sol, vänner, familj, sovmorgnar, löprundor, ånga-ner-tapeter-maskinen, köksbeställning på Ikea och goda middagar så har jag landat i en verklighet med nytt jobb och inte så mycket ork eller tid till träning som jag skulle vilja. Det ska nog ordna upp sig till helgen, tills dess är det full ös!

BBC goodie bag!

Bild från BBC.

Vi fick riktigt mycket fina grejer med oss från  Blogger Boot Camp. Bland mina favorit finns boken Bli en ny man av Jonas Leijonhufvud, tre nummer av Topphälsa, strumpor från GoCoCo, ett illgrönt linne från Nike, supergott Effektknäcke från Leksandsbröd, hörlurar från Philips, en vattenflaska från Röhnisch och givetvis den fina röda BBC-tröjan från Craft.

Mitt Blogger Bootcamp 2011 - dag 2

På söndagen, när jag hade vaknat och kommit upp kunde jag snabbt konstatera att jag hade träningsvärk både här och där. Mest kändes det i ryggen, gissningsvis av Body combaten och för att jag inte har en så vältränad rygg. Men Mias träningspass hade gjort sitt med rumpa och lår. Det var bara att ladda om med en ordentlig frukost.

Bild från Sparkibaken.

På Sportlife möttes jag av en grym goodie bag från Apoliva. Jag har inte riktigt hunnit botaniseras i den ännu, men det verkar som om det fanns gott om produkter för att bli vårfräsch t.ex. scrubhandskar, scrub, hudlotion och brun-utan-sol.

Bild av Jane från BBC.

Sedan kickades ännu en träningsdag igång med Body Attack instruerad av Kristin. Det var fullt ös från start och jag hann tänka "hur ska jag klara av det här?" Men Kristin bjöd på så mycket energi att jag snabbt glömde träningsvärken och istället körde på av bara tusan. Body Attack är ett aerobics- och sportinspirerat pass med relativt enkla övningar i intervaller. Och det var riktigt jobbigt! Trots att jag tog några fusk-lugna steg här och var så blev jag oundvikligen genomblöt.

Bild från Sparkibaken.

Det kändes perfekt att fortsätta dagen med Body Balance ledd av Jessica och med hennes sidekick Soffan. Jag har inte tränat för Jessica tidigare, men jag tycker att hon var helt fantastiskt duktig på att sprida lugn i den varma salen. Den första delen av passet var riktigt jobbig fysiskt med yogainspirerade övningar som solhälsningar och krigare, men sedan blev det lugnare och lugnare och vi avslutade med en ordentlig avslappning som var mumma för kropp och själ efter en sådan här hård helg.

Efter en snabb paus där jag hann sätta på mig lite överdragskläder och trycka i mig en Gainomax så var det dags för en kostföreläsning med Marina Sjöberg. Hennes tema var Vem vet bäst vad just DU ska äta? Eftersom jag ganska nyligen har lyssnat till min PT prata om träning och kost så var det en hel del som jag kände igen. Men det är alltid nyttigt att få höra om protein, kolhydrater och fett samt hur man bör äta i samband med träning. Och framför allt att bli påmind om att du måste hitta din balans och att dagens trendiga dieter inte nödvändigtvis passar din kropp. Skönt att få bekräftat att jag är på rätt spår.

Bild på min lila rygg lånad från Uppochhoppa.

Innan det blev dags att tacka för helgens roliga event var det prisutdelning. Under lördagens lunch hade det varit tävlingar i jägarvila, plankan:, armhävningar och dips. Framför allt plankan visade sig bli en riktigt hård tävling där vinnaren stod i smått fantastiska 8:13! Dessutom fick JoHo pris för helgens tuffing vilket hon verkligen var värd och härliga Linda fick det nyinstiftade Bonaqua-priset.

Ett stort tack till arrangörer, instruktörer och deltagare för en grymt rolig helg!

Bild från BBC.

Adjö SATS Stadshagen!

Jag kryddar inlägget med en bild på mitt fighting face(i röd tröja) under lördagens Body combat. Bild av Jane via Blogger Boot Camp.

Nu är jag inne på sista veckan på det som snart kommer att vara mitt gamla jobb. Trots att jag sitter med en massa överlämning så tog jag mig tid att för sista gången gå på ett av mina favoritlunchpass, Core Pulse. Den enda missen var att Kristine var på semester, men vikarien var inte dum hon heller.

Egentligen borde jag nog ha vilat, men det är ju så kul att träna. Kroppen var trött och låren skrek så jag pressade mig inte till max utan lät det bli ett lagom tungt myspass. Om man kan kalla det mys med en massa armhävningar, knäböj, utfall och hopp. Svetten lackade och jag kände en begynnande huvudvärk. Jag tror att jag måste se till att hälla i mig ordentligt med vatten idag för kroppen verkar inte helt återhämtad. Det blev ett bra pass, men lite lugnare än jag brukar köra.

Nu kommer jag inte att hänga speciellt mycket mer på Sats i Stadshagen, vilket känns lite trist. Det är ett fräscht gym med bra instruktörer och lagom med folk. Nu gäller det att hitta nya favoritpass och göra sig bekväm med nya rum med fria vikter. Det borde väl inte vara så himla svårt?

Mitt Blogger Bootcamp 2011 - dag 1

Det blev en tidig start på den här lördagen. Klockan ringde som på en vanlig vardag och jag skuttade upp (nja, jag är ALDRIG morgonpigg...), in i duschen och laddade med en ordentlig frukost. Havregrynsgröt med banan och mjölk, micro-ägg och en leverpastejmacka. Väskan var packad, men det var lite Gainomax och bananer som skulle med också.

Bild från arrangörs-Sofy.

På t-banan sprang jag på JoHo, Julia och Pinglan och vi sällskapade den sista biten till Sportlife. Väl framme möttes vi av glada leenden från arrangörerna Terese, Sofy, Mela och Jane och i skåpen fanns det finfina goodie bags. Men det hann jag inte att titta på just då och nu var det bara att byta om och göra sig reda för det första passet - Primal fitness/Parkour med Patric Westerlund. Det var riktigt jobbigt, kul och annorlunda. Efter uppvärmning och några inledande parkour-övningar så blev det primal fitness för hela slanten. Vi kravlade som krokodiler, gick som gorillor och björnar, hoppade som schimpanser och smög fram som pumor. Det måste ha varit riktigt underhållande att titta på oss, men det var lekfullt och barnsligt roligt. Kul att prova på!

Kan det vara krokodiler på bilden? Även denna bild är lånad från Sofy.

Efter lite fotografering och roliga teamövningar så fortsatte jag dagen med ett Body combat-pass med Soffan, medans andra körde spinning med Terese. Soffan var full av energi och det smittade verkligen av sig på oss deltagare. Jag plockade fram mitt fighting face och körde fullt ös medvetslös. Slagen funkar bra, men jag känner mig oerhört stel i höfterna när jag ska sparka. Så jag tror verkligen att jag behöver köra någon form av rörlighetsträning för höfterna och kanske även att yoga och danspass kan vara bra.

Smaskig lunch från Ica to go. Bild lånad från Annica.

Så det var ju fantastiskt bra att jag efter lunch fick testa Tribal house med Åsa Fornander. Jag har aldrig tränat för Åsa tidigare, men hon var är verkligen en solstråle och fick dans att verka riktigt lätt. Jag tror visserligen att hon var ganska snäll mot oss och körde enkla mooves. Men det är ju så det ska vara, en bra instruktör ska få alla att känna sig bekväma och duktiga. Åsa manade oss att slappna av och bara köra på och inte försöka att få det perfekt. Sluta vänta på perfektion för det kommer ju tamejtusan aldrig, citerade hon någon klok människa. Det kan man ju verkligen applicera på annat i livet än bara dans. Lite som på förra årets BBC så tänkte jag att det här med dans är något som jag borde testa oftare. Så mycket man vill, så lite tid.

Härliga Åsa Fornander. Bild lånad från Soffan.

Nu var jag ärligt talat ganska slut i kroppen, men dagen var inte slut ännu. Det fanns ett kraftprov kvar - BBC-passet med MarathonMia. Vilket betydde army training ute på Gärdet. Julia delade med sig av Resorb under pausen innan passet, men när vattnet sprutade ur min flaska kunde vi konstatera att Resorb och mineralvatten inte är en bra kombination. Jag är ändå glad över den där Resorben, jag tror att kroppen behövde vätskas upp lite.

Vi ställde upp i kolonn utanför Sportlife och det var ju trots allt skönt att komma ut i solen. MaratonMia var inte det minsta skrämmande om man jämförde med hennes sidekick, Polis-Johan. Han såg riktigt stark och sträng ut. Vi joggade ut på Gärdet och sedan varvade vi löpning med armhävningar, plankan, knäböj och andra övningar i oändlighet. Jag kan inte minnas alla galna övningar, men Mia har beskrivit hela passet här. Det var jobbigt, men också riktigt kul. Jag önskar att jag hade haft lite mer kraft bara för att riktigt kunna köra skiten ur mig. Army training är kul och det står också på min lista över saker som jag skulle önska att jag kunde prioritera lite mer i framtiden. Tack Mia för ett grymt pass!

Här värmen jag (i röda tröja) upp med självaste MarathonMia i bakgrunden. Hon var stark eller så är jag bara svag. Även denna bild från Sofy.

Trött, men med ett leende på läpparna lämnade jag Blogger Boot camps första dag. Var skulle träningsvärken kännas som mest? Istället för att fastna i  min soffa laddade jag med ännu mer energi i form av vänskap och renskavspasta hemma hos en god vän. När jag till slut kom hem så somnade jag innan huvudet landade på kudden.

Återhämtning

Återhämtning i solen.

Oj! Vilken helg. Vilken energi. Vilken urladdning. Kroppen värker lite här och var efter helgens alla pass. Jag har ägnat eftermiddagen åt återhämtning genom att bland annat hänga i solen och ta en liten power nap hemma på soffan. Jag kommer att återkomma till mina intryck och åsikter om helgens BBC, men nu är det ju Mästarnas mästare!

Redo för BBC!

Nu har jag packat väskan, fixat en okej namnlapp, laddat med kolhydrater, handlat extra mellis, kollat upp färdvägen och grundat med mitt favoritfredagspass - Shape med Kristine. Imorgon smäller det!

Kvinnohistoria för löpare

Som med så mycket annat i historien har kvinnor inte alltid haft tillgång till det prestigefulla Boston marathon, som går av stapeln den 18 april. På Fitsugar hittade jag lite intressant historik om kvinnor i just Boston marathon.

• In 1966, Roberta Gibb was the first woman to run the full Boston Marathon. Her time — 3:21:40. She was a "bandit runner" and did not have an official bib or entry, so she hid in the bushes and joined the pack late.
• Kathrine Switzer tried a different technique in 1967. She officially entered the race ambiguously as K. Switzer. Race officials did not realize this until midway through the race when they unsuccessfully tried to run her down and take her bib. Her finishing time — 4:20:00.
• After all this mayhem, it wasn't until 1972 that women were allowed to race the Boston marathon officially. Nina Kuscsik was the first official female champion, beating the other seven women who started and all finished the race. Her finishing time — 3:10:26.
• The current course record for women is 2:20:43, run by Margaret Okayo of Kenya in 2002.

Vilken tur att vi idag, tack vare andra kvinnors engagemang, kan anmäla oss till vilka lopp vi vill.

En paralyserad vecka

Oj, vilken bloggtystnad. Det var som om luften gick ur mig och jag blev alldeles paralyserad på en och samma gång. Så vad har hänt på en vecka?

Startbeviset till Stockholm marathon damp ned i brevlådan. Shit, nu är det verkligen på riktigt. Nu ska det snart springas. Och jag som nästan har varit lite rädd för att springa på sistonde. Rädd för att det ska göra ont eller inte kännas bra. Det var nog det som var grunden till paralyseringen dvs att jag inte har tränat ALLS på en vecka

Jag har dessutom blivit nyst och hostad på cirka tusen gånger av P. Han åkte på värsta influensahistorien och låg helt däckad förra helgen. Fantastiskt, tänkte jag, nu ska jag bli supersjuk lagom till BBC. Om man redan är rädd för att springa blir det inte direkt bättre av att tycka att man har ont i halsen och känna sig lite dålig.

Sjukt god chokladmoussetårta som det bjöds på i fredags.

Sen har vi ju ett härligt renoveringskaos hemma. Inget kök innebär kass mat om man inte har förberett med storkok vilket jag inte har hunnit med. Och jag har ätit alldeles för mycket socker. Men hantverkarna blev klara med det de ska göra i köket igår så nu ska vi "bara" fortsätta med att måla väggar. Det känns härligt att se ljuset i tunneln och att snart ha ett fint kök där jag kan laga min egna mat.

Igår tog jag mig själv i kragen och smet tidigare från jobbet för att sticka ut och springa i det underbara vårvädret. (Man får gå tidigt när man ska sluta i nästa vecka...) Vilken lyx att kunna sticka ut och springa vid halv fem när det fortfarande är riktigt ljust och varmt ute! Jag avundades alla mammaledig lite grann, men det finns säkerligen andra saker som tar sin lilla tid då... Jag siktade inte på något speciellt tempo utan lät benen bestämma när jag satte fart runt Årstaviken via Hammarby sjöstad för att få ihop en lagom lång runda. Det blev aldrig riktigt tungt, det kändes bra i kroppen och jag observerade löparkompisar, änder, solen, träden och en strandad grävskopa längs vägen. Ett riktigt bra pass som blev 14 km långt och väckte liv i kroppen. Nu är jag laddad för helgens BBC!

Löprundan påminde mig också om att pollensäsongen nog snart är här så för säkerhets skull petade jag i mig en första allergitablett till kvällen.

Räddaren i nöden!

Micro egg inhandlat på Designtorget gav mig smidigt och lätt ett "kokt" ägg imorse.

Renoveringsdieten

Dieten påbörjades redan i fredags och kompletterades då med ett glas rödvin. I dagsläget är vardagsrummet belamrat med saker från köket.

Vi har inget kök just nu för i måndags rev hantverkarna ur hela köket. Bort med plastmattor och 80-tals kök och fram med trägolv från sekelskiftet. Det kommer att bli fint, men just nu är det väldigt kaotiskt hemma. Jag har inte förberett med storkok och frysen full av matlådor så just nu blir det mycket middagar på kvarterskrogarna. Inte det nyttigaste, men det funkar för mig. Vi kan kalla den renoveringsdieten.

Men nu har jag i alla fall sprungit! Två pass hann jag med under tisdagen. Igår fortsatte min arbetsgivare sin hälsosatsning med att starta upp löpargrupper med hjälp av fyra löparambassadörer. Vi började med ett lugnt teknikpass med en extern instruktör där vi fick lära oss löpskolnings- (som jag borde göra regelbundet), styrke-, balans- och stretchövningar. Eftersom det passet blev riktigt lugnt kände jag att det fanns krafter kvar för att testa lite längre löpning på kvällskvisten. 9 km betade jag av! Och det kändes faktiskt riktigt bra i knän och höft så nu har jag lagt en plan för hur jag långsamt ska trappa upp distanserna och variera med snabbare intervallpass. Drömmen om maran lever i allra högsta grad.

Ostrukturerad

Jag har inte den bästa strukturen på min träning just nu. I helgen blev det inget alls, jag hann verkligen inte och så har jag känt mig lite rosslig i halsen. Dessutom känner jag att jag har blivit lite rädd för att springa, rädd för att det ska kännas i knät eller höften och att jag ska göra något förhastat. Men det är ju bara att köra på (med förnuft) som gäller just nu. Ikväll är det jag som snör på mig löparskorna. Heja mig!

Fredag!

Lika skönt som jag tyckte att det var med måndag, tycker jag att det är med fredag idag. Ikväll blir det fredagsmys med lite kosttips inför maran, en AW-Shape och sedan en kväll i soffan. Helgen fortsätter med en social lördag då jag ska bjuda fyra tjejer på middag och på söndag ska jag packa ihop köket eftersom hantverkare kommer och river ut det på måndag morgon (jippie).

I övrigt tänkte jag hinna med en löptur, inte allt för lång, kanske en mil eller så. Men kroppen känns bra nu och jag har inte känt något efter mina två lugna trekilometrar på löpband under veckan. Så nu ska jag börja trappa upp löpningen och träna smart. Det ska bli kul!

59 dagar kvar...

Det är 59 dagar kvar till Stockholm marathon läste jag någonstans idag. Och jag börjar känna mig en aningen stressad. Egentligen har det ju gått bra fram till förra veckan, men nu börjar det kännas här och var. Verklighet eller bara hypokondri? Jag satsar på att träna en massa kondition som komplement till den löpning som kanske inte blir av.

Jag kommer klara det, jag kommer att ta mig runt 42 km, sen får vi se vilken tid det blir.

En paj i ugnen

Jag sitter och väntar på att P ska komma hem från sitt Box-pass, som han höll på att kräkas av förra veckan. Haha, nu har han lärt sig läxan och äter middag efteråt. Jag har fixat en ost- och skinkpaj som står i ugnen och förhoppningsvis är färdig lagom tills P kommer hem.

Jag har testa kroppen och knät i 3 km löpning på löpband och känslan är bra. Puh! Nu blir det fler lugna löppass den här veckan och förhoppningsvis kan jag successivt öka på distansen. Men jag nöjde mig inte med 3 km löpning utan det var bara uppvärmningen till ett av mina favorit-spinningpass. 18:00 Sats Medis med Niklas. Och det var ös från början till start. Sjukt kul och sjukt jobbigt!

Jag insåg att det var riktigt länge sedan jag var på Sats Medis även om det ligger närmast hemmet. Men när jag byter jobb kommer jag att hänga mer där. Dessvärre är jag inte enbart positiv till det, men det blir nog bra.

Nä, nu får P komma snart. Magen kurrar trots att jag åt en äggmacka och drack ett glas mjölk efter passet. Jag var nämligen alldeles skakig i kroppen.

Mysbyxor

Igår fastnade jag inne på Stadium och fingrade på diverse färgglada plagg, men det blev inget med det. Istället kom jag därifrån med ett par grå mysbyxor. De invigdes snart när jag tog itu med disk, middag och ett storkok av köttfärsås (dagens matlåda). Visst orkar man mycket mer när det är ljusare på kvällen!?

Måndag - jippi!

Det känns lite extra skönt att det är måndag idag. Det känns bra i knät och nu lämnar jag den förra lite deppiga veckan bakom mig. Det blev ingen Premiärmil i söndags så vi får vänta med att se om jag kan springa milen sub 50. Det kommer nya chanser så Midnattsloppet och Tjejmilen lockar med andra ord lite extra just nu. Men det är fortfarande full fokus på maran.

Varför känns det alltid som att det är nya friska tag på måndagar? Eller vid månadsskiften och årsskiften? Det är ju endast mentalt, men nu ska jag i alla fall få till en grymt bra vecka. Jag har redan hunnit svettas och flåsa på ett lunchpass Core Puls och planerar att få använda löparskorna redan imorgon. Som jag längtar! Jag gillar ju att springa och de där galna långpassen som jag sprungit de senaste helgerna i ett vårigt Stockholm har varit grymma. I lördags, när jag promenerade in till stan, tittade jag med suktande blickar på alla löpare som var ute och sprang. Jag ville också...

Men jag tror att jag har gjort helt rätt som låtit kroppen vila från löpningen. Och det kommer att dröja ett tag innan det blir så där långa löppass för mig igen, för nu ska det trappas upp lite långsamt. Det bästa är att jag är mer taggad än någonsin. Våren är på väg och då är det fantastiskt att springa.

Ödet...

Jag hämtade ut nummerlappen till Premiärmilen på Löplabbet tidigare idag, men nu finns den inte här hemma. Jag verkar ha tappat bort den under min runda på stan och även om det förmodligen går att fixa fram en ny så kanske det är ödet som säger att jag inte borde springa. DNS it is.

Sub 50?

Imorgon är det dags för Premiärmilen och jag vill så gärna ha en tid på milen under 50 minuter, 49:59 funkar fint. Jag tror egentligen att jag har kapaciteten och att det först och främst handlar det om att våga köra till 100% från start. Att jag bara behövde pinnna på och låta det göra ont, och att det krävdes lite bära eller brista mentalitet från min sida, att våga för att vinna!

Men nu har jag ju någon liten känsla i vänster knä. Jag har inte vågat springa på hela veckan utan har tänkt att det är bättre att kroppen får vila. Styrka och spinning har jag däremot tränat. I torsdags var jag ute och kände lite på det, men jag fegade ur och promenerade halva biten. Det är egentligen ingen större fara, det handlar mest om att jag är rädd för att gå ut för hårt och riskera de kommande två månaderna. För hellre vilar jag ju någon extra vecka från löpningen än att det blir värre. Så frågan är om det är smart att springa Premiärmilen imorgon och vilken tid jag ska satsa på i så fall...

Att det aldrig kan få vara enkelt.

Jag borde ha köpt hem lite våriga tulpaner från min runda på stan istället blev det en blommig sminkväska från Svenskt Tenn.

Naprapaten sa...

Idag pratade jag lite med en vän som är naprapat och som dessutom är specialiserad på idrottsmedicin och skaderehabilitering. Först och främst tyckte hon att det var riktigt bra att jag hörde av mig så fort symptomen uppkom och att jag inte bara körde på och riskerade att förvärra det. "Många kommer 2-3 vekor före marathon och då är det svårt att göra något åt det", sa hon.

Hon trodde att jag hade trappat upp min träning (distanser) lite väl fort och rekommenderade att jag ska backar bandet lite och börjar om för att sedan trappa upp det i lite lugnare tempo och se hur det känns. Så det är vad jag kommer göra nu. Inget långpass den här veckan, endast Premiärmilen i helgen. Sedan kommer jag att trappa upp långdistanserna med start i nästa vecka. Dessutom kommer jag jobba med att stärka upp mitt säte och baksida lår ytterligare.

Jag är övertygad om att jag kan klara marathon i nuvarande skick, förmodligen inte under 4 timmar, men det känns inte som det allra viktigaste, mer en bonus. Därför kommer jag att ta det lugnt, se till att behålla formen, stärka mig där det behövs och vara skadefri. Jag är så jäkla taggad så det kommer inte vara några problem.

Nedanstående övning hämtad från Din träning kan komma väl till pass.



Aj!

Efter 28 km i söndags var jag rätt imponerad över att det inte kändes nämnvärt i några muskler däremot var jag ganska stel lite här och var. Främst i vänster knä och höger höft som förmodligen inte gillar att springa de här riktigt långa passen. Jag skulle egentligen inte säga att det gör ont, men det är något som inte är helt bra och som jag bör göra något åt eftersom det troligtvis inte kommer att bli bättre av mer löpning. Därför blev det vilodag igår och idag känns det mycket bättre.

Idag funderar jag på att springa riktigt lugnt för att se hur det känns och så ska jag prata med en vän som är naprapat. Jag hoppas att hon kan kolla lite på mig och komma med kloka råd. Nu håller vi tummarna för att det här inte blir något allvarligt!

Psst. Lite senare på kvällen kan vi konstatera att det blev spinning istället för löpning och sedan världens bästa sushi från Akki.

Kärlek

Även om min älskade P inte är med mig praktiskt i den här marathonsatsningen, han pajade sitt knä när han sprang maran för många år sedan, så är han mitt främsta bollplank och kommer med oerhört viktiga och peppande ord. Igår när vi åt lunch efter mina 28 km sa han att han inte kunde förstå att jag var ute och sprang så långa pass alldeles själv. Han tog mig tillbaka till de där första löprundorna i Norge då han fick släpa mig runt 6 km och påminde mig om hur långt jag har kommit. Eller som han utryckte det med glimten i ögat "tänk vilket monster jag har skapat". Det är en sak att tänka det själv, men att faktiskt höra någon annan säga det ibland betyder oerhört mycket. Tack för de fina orden, de värmer.

Personbästa & distansrekord

Idag lyckades jag ta mig ut på mitt långpass utan att tänka allt för mycket. Men först grundade jag med en ordentlig frukost bestående av havregrynsgröt, kaffe och äggmackor.  Det är bra att ha något att lyssna på när det är långpass som ska springas, man får lite annat att tänka på. Så idag lyssnade jag på P3 Dokumentär och den hemska historien om polismorden i Malexander.

Solen strålade och det var varmt och slaskigt i solen men kallt och bitvis halt i skuggan. Lite klurigt att klä sig för en löprunda om vädret ska fortsätta så här. Jag sprang återigen delar av marathonbanan dvs över Västerbron, längs Norrmälarstrand, Vasagatan, Torsgatan, Odengatan, Karlvägen, Valhallavägen och sedan en tur på Gärdet och en runt Djurgården innan jag vände hem. Någonstans vid Manillaskolan på Djurgården började jag inse att det fanns en chans att komma under två timmar på halvmaran så det kändes dumt att inte ta den chansen även om det hade gått lite snabbare än planerat. Så jag matade på och tog halvmaran på 1:58:34 - skönt!

Mitt långpass var ju inte slut där utan nu gällde det att hålla ihop sig och fortsätta sju kilometer till. Piece of cake, sju kilometer springer jag ju lätt, men det skulle visa sig bli något av en kamp. Jag försökte att inte se allt för lidande ut för att inte skrämma alla söndagsflanörer som jag mötte längs Strandvägen och skakade liv i armarna. Men det var lite tungt och de sista kilometrarna fick jag koppla på pannbenet och bita ihop. Hur det kommer att kännas att springa ytterligare 14 km den 28 maj kan jag inte svara på, men det kommer garanterat att bli en kamp.

Så det blev ett nytt distansrekord och ett (inofficiellt) personbästa på halvmaran. En härligt solig söndag med andra ord!

Vårig vilodag

Idag sken solen och det var verkligen vår i luften. Det visade sig att det passade bättre att ta vilodag idag och hänga lite med kompisar i solen. Så långpasset för vänta till imorgon, då satsar jag på 28 km. Sjukt läskigt!

Fart i benen

Igår laddade jag med alldeles för många leverpastejmackor innan jag fick ändan ur soffan och faktiskt tog mig ut på min löprunda. Tempolöpning stod på schemat och jag var inte så sugen. Men det blir ju alltid bra när jag väl kommer ut så jag fattar egentligen inte var det där motståndet kommer från.

Lite hypokondrisk börjar jag bli. Hur känns det i knät? Är jag inte lite stel i höften? Har det alltid känts så här i ländryggen? Jag hoppas verkligen att kroppen håller ihop fram till maran då ska jag vara den evigt tacksam och den ska få ta det lite lugnare under sommaren. Fram tills dess gäller det att vara uppmärksam och lyssna, men ändå våga köra på antar jag, svår balansgång det där.

Hur som helst fick jag till ett riktigt bra tempo igår. Jag kände mig lite seg i början och blev omsprungen av två killar i röda college-tröjor som såg ganska snabba ut. Jag lyckades sedan ha deras ryggar inom synhåll större delen av vägen och kämpade på bra för att inte tappa dem. På isiga Södermälarstrand började avståndet att minska och jag kom till slut ikapp dem och kunde till och med springa om. Himla skön känsla. Den ena av killarna såg riktigt sliten ut och kanske var det vårens första löppass som avverkades. Ett sådant som min käre P lite senare kom hem ifrån och såg lite sliten ut.

Min tempolöpning snittade på 5:15-tempo och sedan lite nedjogg på det. Det var skönt att känna att det finns lite fart i benen och att de kunde pinna fram på bitvis is- och grusfria gator. Nästa helg ska benen testas på Premiärmilen.

Promenad & stretch

Jag var totalt osugen på löppass när arbetsdagen igår närmade sig sitt slut. Just do it, upprepade jag om och om igen i huvudet, men det funkade inte. Istället blev det ett blankt nej. Då lyckades jag i alla fall samla någon energi till att ta en powerwalk, så det blev 50 minuters promenerande med P3 Dokumentär om IT-bubblan i öronen.

När jag kom hem rullade jag ut yogamattan och gjorde några solhälsning A som uppvärmning och sedan fortsatte jag med lite yoga for opening the hips och stretchövningar för löpare. Som avslutning gjorde jag en övning för att mjuka upp bröstryggen. Det kanske inte var så dumt att den där löpningen inte blev av trots allt för nu hann jag ju ta hand om min kropp på andra välbehövliga sätt.

Sol!

Skärgårdsbild från förra sommaren.

Solen skiner, men det är fortfarande kallt ute. Det enda jag vill är att ha det lite varmare och få lite färg i ansiktet. Min Snövits-hy gör att jag i princip är genomskinlig nu i slutet av vintern.

Endorfinhög

Dagens känsla - odödlig!



Idag kände jag mig riktigt taggad för lite Core Pulse på lunchen. Här skulle det skuttas på bräda och göras en massa armhävningar. Jag stoppade i mig en halv banan före passet och satte igång med min PT Kristine som instruktör. Kristine är superhärlig och jag kommer att sakna hennes pass och hela Sats Stadshagen när jag byter jobb, det blir liksom fel sida av stan.

Någonstans halvvägs in i passet sa Kristine "jag vet att det är många här inne som tränar mycket, men testa att vila en dag eller två ibland för att se vad det gör med energin". Och jäklar vilken energi jag hade efter bara en vilodag. Jag gjorde alla armhävningar i armhävningslåten på tå, jag gjorde åtta stycken tricepsarmhävningar på tå och jag tror till och med att jag hoppade sönder min bräda. Det var full furt och kroppen fylldes med endorfiner som har stannat kvar hela eftermiddagen.

Jag kände mig stark, snabb och odödlig! Jag tror att jag är på god väg mot mitt livs form (om jag får vara frisk - peppar, peppar).

Statusrapport - sol, is och långpass

Jag vet inte riktigt vad min status är inför maran. Som vanligt lyckas jag ju inte följa ett träningsprogram till punkt och pricka, men jag tycker ändå att jag har varit ganska duktig. Jag känner mig bitvis stark och snabb. Idag vaknade jag till att solen strålade in genom mitt fönster och att ta sig ut på ett långpass var inte så svårt. Långsamt och långt var planen. Solen sken. Is och snö smälte i solen. I skuggan var det bitvis snorhalt och isvattenpölar.

Jag försökte att följa delar av marathonbanan. Jag tror att det är bra att bekanta sig med banan som jag ska springa i maj, men var bron vid Djurgårds Brunn var stängd för reparering så det blev en runda runt Djurgården och sedan var jag lite vilse på Gärdet. I öronen hade jag P3 Dokumentär om Militärligan som fick mig att fokusera på annat än mina löparsteg. Vid 18 km kände jag mig fortfarande stark och som om jag skulle kunna springa hur långt som helst. Det var först den sista kilometern nära hemmet som var tung och jag tror att det är mycket mentalt, att jag vet att jag inte har så långt kvar. När jag stannade min Garmin visade den på 25,38 km - distansrekord!

Det var ett härligt styrkebesked idag. Innan maran den 28 maj är det däremot två saker jag vill ha checkat av för att kunna känna mig lugn,

• Minst ett pass på 30 km, gärna fler. Det är mentalt bra att veta att man har klarat nästan 3/4 av loppet och 12 km springer man ju på bara vilja eller hur?
• Ha sprungit halvmaran under 2 timmar (innan Göteborgsvarvet).

Annars tuggar jag på med intervaller, långpass, tempopass och styrka. Förmodligen ska jag beta av några backintervaller när våren kommer och lite mer yoga skulle jag vilja hinna med. Och visst är det inte bara 2 månader kvar till maran, enligt min kalender är det hela 11 veckor...

Apropå rosa

Nikes Be fast capri i rosa skulle passa väldigt bra med skorna, eller hur?

Önskningar och mål

En uppfylld önskan...

Jag skulle inte säga att jag är en speciellt målfokuserad person, men ändå har det funnits glimtar av det. Nu pratar jag inte specifikt om träning, min "träningskarriär" är ganska kort, utan även om livet i allmänhet (kärlek, yrkesliv, boende etc). Vissa saker som jag har velat kan jag se att jag har uppnått och under andra perioder i livet har jag bara flutit med. Ibland måste man få flyta med, men jag har insett att det är bättre att göra val själv än att låta någon annan bestämma. Så därför ska jag bli bättre på det. Om du har ett mål och vet vart du vill är det lättare att göra aktiva val så att ditt liv styrs åt det hållet.

När vi gick in i 2011 hade jag två personliga önskningar och nu har jag redan uppfyllt dem! Jag ville fria till min kille och byta jobb. Ringen sitter på fingret sedan någon månad och för någon vecka sedan blev det klart att jag ska byta både roll och företag. Det känns givetvis jättekul.

Jag skapar min egen lycka och styr livet åt det håll som jag vill. Det känns bra. Nu ska jag satsa de kommande veckorna på att ge mig själv de bästa förutsättningar jag kan till Stockholm marathon. Det är ju också ett mål jag har i mitt liv just nu och som jag ska se till att det blir uppfyllt. Sedan ska jag givetvis se till att förvalta de uppfyllda önskningarna på bästa sätt.

6x800

Intervaller på löpband idag. Insåg för sent att jag inte hade någon aning om vad det stod i mitt schema idag, men eftersom jag ändå inte följer det till punkt och pricka (långt därifrån) så kunde jag lika gärna freestyla. Så 6x800 progressiva intervaller. Den första var lätt, den andra var inte så dum den heller, de tredje och fjärde var tyngre, under den femte började jag få någon form av mjölksyrakänning och den sjätte gick enbart på vilja. Svetten sprutade och jag frustade på under de sista intervallerna.

Det var skönt att känna att jag kunde, att kroppen orkade och att jag kunde ta i. Det kändes bra att jag kunde pressa mig själv och ta ut mig så spm jag gjorde, det var bra för självförtroendet. Nästa gång ska jag våga sätta lite snabbare tempo på löpbandet redan från start, men allra helst vill jag kunna springa ute snart.

För övrigt så har jag en crush på dessa rosa och fina Adidas Supernova Sequence, jag kanske måste köpa dem. Jag har redan ett par röda, men de är mycket skönare än mina Asics som ger mig blåsor under fötterna. Och en riktigt löpare ska väl ha många skor, eller?

Onsdagskväll

Igår stod det PT:ns styrkeprogram på schemat. Härligt! Jag var laddad och tyckte att jag lyckades köra ganska hårt med mig själv under en timme vilket känns lite här och var i kroppen idag. Det verkar nästan som om jag har blivit en sådan där "stönare" på gymmet, vilket jag inte gillar. Jag pustade och stånkade både här och där, men höjdpunkten var nog armhävningarna på boll med benindrag. Det var tungt som tusan, men jag klarade mina 2x10. Utöver det var det bland annat en massa varianter av knäböj, axelpress, vadpress och tricepspress.

Sedan fortsatte jag kvällen med en riktigt god fiskgryta med tomat, persilja och citron framför senaste avsnittet av amerikanska Biggest Loser. En bra kväll som blev ännu bättre när P kom hem från sin jobbresa och satte sig i soffan bredvid mig.

Huvudet på spiken

Precis den här frågan som Malin Ewerlöf Krepp svarar på hos Petra beskriver mitt problem. Experten har talat och jag ska lyssna, lugna långpass framöver. Och snabba intervallpass. Heja heja!

Kors i taket!

Jag ser verkligen fram emot att kunna springa på bar mark. Idag var det riktigt slaskigt och bitvis halt.

Hör och häpna, jag har varit ute och sprungit. Förra veckan försvann i något latmask lite-ont-i-halsen vilande. Men idag tänkte jag att jag skulle ruska igång kroppen lite. Den här varannan vecka periodiseringen som jag håller på med är förmodligen inte optimal, men det får duga.

Jag skulle inte vilja påstå att det var vår i luften, men när jag klev ut från kontoret var det ljust och den där jordiga vårdoften i luften. Innan jag kom hem och bytte om hann det däremot bli mörkt, men inte så kallt och jag kunde springa utan mössa. Löpningen var utan mål idag, jag ville ta det lugnt och få lite bra feeling. Och det fick jag, för kroppen kändes stark och det flöt på bra i nästan en hel mil. Nu gäller det att klämma in lite mer kvalitativa pass under resten av vecka så ska det nog bli bra det här.

Vilodagar

Jag har något skit i kroppen. Det kittlar i näsan och tjocknar i halsen, men blir inte riktigt något av det. Därför har jag tagit det ganska lugnt det här veckan och istället ägnat mig åt att umgås med vänner och gamla kollegor som jag inte har sett på länge. Supertrevligt!

Idag finns det inget annat alternativ än att ge sig ut i det fantastiska vädret på ett eller annat sätt.

Mangling!

Jisses, vad min PT körde skiten ur mig idag. Efter benövningarna var jag alldeles skakig och det fortsatte passet ut. Alla dessa knäböj och utfallssteg på balansplatta med tunga hantlar tar kål på mig, men är förmodligen riktigt nyttigt. Lägg på lite plyometriska armhävningar (försök till det i alla fall), plankor, ryggövningar och vadpressar så får du en totalt manglad Russin.

Dagens roligaste var att jag märkte en otrolig skillnad i styrka när jag åter fick testa omvända chins (hoppas jag säger rätt nu), jag fick alltså hoppa upp och hålla emot på nedvägen. Och jag kunde hålla emot! Förra gången, någon gång i november, föll jag som en sten till marken, men nu kunde jag faktiskt utföra övningen. Coolt!

Det kanske är lyx och dyrt med en PT, men jag tycker att det har varit sååå värt det. Jag har faktiskt inte kört så många gånger, sju timmar hittills, och jag skulle tro att det blir 3-4 stycken till innan maran, men det har gett mig otroligt mycket och har varit värt varenda krona. Förutom tekniktips och träningsprogram så har det gett mig ett styrketräningssjälvförtroende och visat mig att jag kan mycket mer än jag tror. Nu tycker jag ju att det är kul att styrketräna och känner mig och ser starkare ut. Och så får jag någon som pushar mig lite extra då och då.

1:a mars

Är det nu som våren kommer? Snön försvinner från gatorna, gruset sopas bort och solen börjar att värma? Jag är skeptisk, mars är ingen renodlad vårmånad. Däremot så är det "bara" 13 veckor kvar tills det är dags att springa Stockholm marathon.

Min kropp väljer att välkomna mars med lite snuva. Jag hoppas innerligt att det inte blir ordentlig förkylning, det känns faktiskt inte så farligt och jag tror (och hoppas) att det kan försvinna under dagen. Jag planerar att dricka mycket vatten och proppa i mig bra saker.

För kort, för snabbt

Igår var jag ute och sprang i det grådaskiga vädret. Jag ville springa 25 kilometer, jag satsade på 21 kilometer och stannade klockan på 16,5 kilometer. Jag tror faktiskt att jag höll för snabbt tempo och var lite för pigg i benen. Men det gjorde ju att jag inte riktigt orkade hela vägen. Jag hade svårt att hitta lagom tempo under de första kilometrarna, jag försökte att lugna ner mig och sakta ner tempot, men lyckades inte helt och hållet.

Vid 11 kilometrar insåg jag att jag skulle behöva fylla på med sportdryck och inte bara vatten för att orka hela vägen. Så jag gjorde ett snabbt stopp på mitt Sats nära jobbet, jag köpte en Powerade och fortsatte mot Rålambshovsparken. Jag lyckades ordna en fläskläpp och lite blodutgjutelse genom att klämma fast läppen i korken. Jag fortsatte med en viss oro över att jag sprang runt och såg galen och blodig ut.

Det gick fortfarande alldeles för snabbt och jag hade en känsla av att jag skulle kunna klara 21 km under 2 timmar om jag fortsatte att kriga. Men helt plötsligt kände jag inte längre för att kämpa utan benen bara stannade och jag kände mig nöjd med dagens insats. Jag plockade fram busskortet och tog bussen hem för att kunna ägna resten av dagen åt att fixa hemma. Lite för kort runda och lite för snabbt.

Massage

I lördags var jag och en kompis på Sturebadet Haga och hade spa-dag. Vi badade, bastade och hade olika behandlingar. Det var vår födelsedagspresent från tjejgänget och det var mycket uppskattat. Jag hade bokat in 50 minuters klassisk massage vilket var helt fantastiskt skönt och bitvis smärtsamt. För att få ordentlig massage är ju dubbelt, det är skönt och avkopplande, men kan göra förfärligt ont på vissa punkter.

Jag förväntade mig att det skulle kännas ordentligt i vaderna, vilket det verkligen gjorde, jag fick bitvis fokusera ordentligt på andningen. Däremot blev jag förvånad när det gjorde djävulskt ont på några punkter i ländryggen. I övrigt så njöt jag mest och inte visste jag att det kunde vara så skönt att bli masserad i handen.

När vi lämnade Sturebadet kände jag mig alldeles varm och avkopplad i kroppen. Superhärligt!