Världens snyggaste tröja!
Här kommer en lååång historia om mitt Stockholm marathon 2011.
När jag gick och lade mig på fredagkskvällen kunde jag fortfarande inte förstå att jag skulle springa en marathon dagen efter. Efter en viss oro lyckades jag i alla fall somna riktigt gott och vaknade upp utvildad på lördagsmorgonen. Jag åt en ordentlig frukost bestående av havregrynsgröt, två ägg, juice, kaffe och macka. Och så försökte jag få i mig så mycket vatten som möjligt. Efter lite vaselinfix och påklädning blev det dags att sticka. Mot Stadion...
Hela tunnelbanan var full av löpare som passade på att berätta sina bästa tips och om det jobbigaste sträckorna. Jag önskade att jag hade haft musik i öronen så att jag hade sluppit lyssna på deras "goda råd" och enbart hade kunnat fokusera på mig. Men det gick hyfsat bra att stänga ute alla andra ändå, längst där inne i bubblan.
Väl framme bakom Stadion så passade jag på att hälsa på bland annat Sofie, Jonna, Therese, Anneli och Staffan. Det var riktigt skönt att kunna snacka av sig lite och kunna få lite praktisk information av de som varit med förr. Jag såg att flera av de nämnda gjorde riktigt fina tider - GRATTIS!
Jaha, sen var det dags för bajamajakön, sista fixet och klädinlämning, innan jag begav mig mot startfållan. Det var kallt, men proppfullt med folk så vindarna kom i alla fall inte åt. Jag stod där och hann känna mig lite kissnödig och tänka att "nu är det verkligen dags, nu ska JAG springa ett marathon" innan första startskottet gick och min (andra) startgrupp fick bege sig fram mot startlinjen. När vårt startskott väl hade gått dröjde det ganska länge innan jag väl var framme vid startlinjen och sensorerna, men till slut var det dags att börja springa.
Jag tog det lugnt och följde med strömmen som gick i 6:10-6:20-tempo. När tillfälle gavs så försökte jag sicksacka lite för att ta mig framåt. Innan jag visste ordet av var det dags att passera Västerbron för första gången och det gick ju som en dans, men jag misstänkte att det inte skulle gå lika bra den andra gången... När jag hade nått 10-kilometersskylten stannade jag klockan på exakt 60:00 min, perfekt!
Det flöt på riktigt bra och snart var det dags att ge sig ut på Gärdet. Här fick en kompis syn på mig och vrålade "HEJA HEJA, DU ÄR GRYM" så högt att folk omkring mig fnissade lite, men jag fick en ordentlig energikick. Den kanske skulle behövas när det var dags att ge sig ut på ödsliga Gärdet. Här började jag även få en viss känning i baksida lår och rumpa vilket gjorde mig lite bekymrad eftersom jag inte ens hade kommit halvvägs, men det var inte så mycket annat att göra än att mata på.
Så det gjorde jag och snart var halvmara-markeringen där och jag var förvånad över hur snabbt 2 timmar hade passerat (eller 2:05 om jag ska vara exakt). Jag tyckte inte att Gärdet och Djurgården var så segt som jag kanske hade trott, men det märktes att de små backarna tog på kroppen och någonstans vid 25 km började jag känna mig lite sliten och bestämde mig för att fokusera på 30 km markeringen. Jag sprang på Jonna igen, som såg pigg ut, och vi bytte några ord. Trots allt kändes det ganska skönt att komma ut på Strandvägen och bli påhejad. Men det började kännas tungt och jag längtade verkligen efter 30 km-skylten. Då skulle ju loppet börja på riktigt och jag skulle fokusera på att "bara" ta mig i mål.
Tll slut kunde jag passera 30 km, men det kändes som om jag blev stelare och stelare för varje steg. De 12 km som var kvar av loppet kändes som en riktigt lång sträcka. Jag vet inte riktigt vad jag fokuserade på eller vilka tankar jag plockade fram, men fram till 35 km kändes det trots allt okej. Druckit hade jag gjort duktigt längs hela vägen och jag hade även med mig eget vätskebälte som jag använde ibland, men de sista kilometrarna var varje steg en kamp. Värst var det nog mellan 37 och 40 km, för när jag väl hade nått 37 km kändes 5 km till helt oöverstigligt. Det gjorde ont överallt och jag ville gråta. Jag vet att jag tänkte "det handlar bara om att fortsätta en fot framför den andra" och jag stannade och gick några steg vid nästan varje vätskekontroll. Tiden gick oerhört sakta trots att jag lyckades hålla mitt tempo riktigt bra. Helt ärligt, var det bland det värsta jag har varit med om, men att ge upp fanns ju inte som något alternativ.
Att komma till Odengatans slut kändes enormt bra, men det fanns ingen fartökning i kroppen utan det handlade bara om att ta sig framåt. Jag kämpade med den sista sega backen (den svaga lutning på Sturegatan kändes som en backe), jag kämpade mig in på Stadion och jag kämpade mig in i mål. YES!
Benen var stumma som aldrig förr och när jag fick en medalj i handen så kändes det riktigt bra. Men den där ordentliga lyckokänslan som jag hade trott skulle infinna sig kom inte riktigt, jag var mest glad över att slippa kämpa mer. När jag har fått smälta det lite mer känner jag mig framför allt riktigt nöjd med min prestation och att ha sprungit längre än jag någonsin gjort förut. Och jag är nöjd över att jag inte verkar ha fått några andra blessyrer än ett par stela ben och några blåa tår.
Om jag kommer att göra det igen? Direkt efter loppet hade jag tveklöst svarat nej. Men nu börjar jag ju funderar över vad som skulle krävas för att komma under fyra timmar. Jag ska suga lite på karamellen, men jag kommer inte att anmäla mig under de närmaste dagarna (som Sofie gjorde).
