Fart i benen

Igår laddade jag med alldeles för många leverpastejmackor innan jag fick ändan ur soffan och faktiskt tog mig ut på min löprunda. Tempolöpning stod på schemat och jag var inte så sugen. Men det blir ju alltid bra när jag väl kommer ut så jag fattar egentligen inte var det där motståndet kommer från.

Lite hypokondrisk börjar jag bli. Hur känns det i knät? Är jag inte lite stel i höften? Har det alltid känts så här i ländryggen? Jag hoppas verkligen att kroppen håller ihop fram till maran då ska jag vara den evigt tacksam och den ska få ta det lite lugnare under sommaren. Fram tills dess gäller det att vara uppmärksam och lyssna, men ändå våga köra på antar jag, svår balansgång det där.

Hur som helst fick jag till ett riktigt bra tempo igår. Jag kände mig lite seg i början och blev omsprungen av två killar i röda college-tröjor som såg ganska snabba ut. Jag lyckades sedan ha deras ryggar inom synhåll större delen av vägen och kämpade på bra för att inte tappa dem. På isiga Södermälarstrand började avståndet att minska och jag kom till slut ikapp dem och kunde till och med springa om. Himla skön känsla. Den ena av killarna såg riktigt sliten ut och kanske var det vårens första löppass som avverkades. Ett sådant som min käre P lite senare kom hem ifrån och såg lite sliten ut.

Min tempolöpning snittade på 5:15-tempo och sedan lite nedjogg på det. Det var skönt att känna att det finns lite fart i benen och att de kunde pinna fram på bitvis is- och grusfria gator. Nästa helg ska benen testas på Premiärmilen.

Veckans första löppass - check!

Sedan vi kollade på Stockholm halvmarathon i lördags har P pratat om att springa någon av våra rundor "jättefort". Att bara springa på i ett snabbt tempo så långt vi orkar. Jag tilltalas inte direkt av den idén, jag tror att det är bättre att klara hela rundan i ett lugnare tempo eller så är jag bara bekväm.

För visst är jag teoretiskt medveten om den enkla ekvationen - vill jag bli snabbare så måste jag springa snabbare.

Efter en hel del barnslig surmulenhet från min sida igår kväll, jag gillar inte när P bestämmer vad jag ska göra, så kom vi ut. Efter en kort uppvärmning på 500 meter ville P öka tempot, så det gjorde vi. 4:45 min/km började vi på, som sedan blev närmare 5:10-tempo när den överenskomna sträckan närmade sitt slut. I 3,5 km klarade jag av att hålla mig runt 5:00 min/km. Sedan blev det en lugn nedjogg.

Min lärdom? Att jag kan springa snabbare än jag tror och att det är ganska bra att ha med en hare även om jag är lite sur på den. Det kommer att bli fler pass i det här tempot.

Oplanerat tempopass

Ett intervallpass som blev ett "jag springer en mil"-pass som blev ett bra tempopass, så skulle man kunna sammanfatta dagens träning. Jag var inte sugen på intervaller och de blev inte av under lunchen. Så kom jag hem och solen sken och det kändes som om det skulle vara skönt att komma ut i solen. Så jag stack ut med intentionen att jag springer en mil, Årstaviken runt.

Jag hade tänkt att testa runkeeper, men den funkade inte så istället blev det iMap my run. Vilken tur att jag har två liknande appar i iPhonen. GPSen tappade dock mottagning då och då så slutsumman blev bara 6 km, medan funbeat säger 8,7 km. Jag litar på det senare.

Det var givetvis en massa löpare ute i det fina vädret och jag såg flera stora grupper, bland annat mötte jag ett IF Linnéa-gäng på Liljeholmskajen. Mina ben kändes ganska sega, men GPSen visade hög fart (5:20 är snabbt för mig). Jag lite dock inte på den eftersom den tappade mottagningen ibland. Jag pinnade på och mot slutet var det smärta och mjölksyra.

Jag tycker ofta att jag är dålig på att ta ut mig själv och att jag är rädd för att det ska göra ont. Men idag körde jag fasiken hela vägen in i kaklet. Ja, jag stannade lite innan milen och gick sista biten för benen var helt slut, men annars är jag riktigt nöjd med mig själv.

Är det något fel på mig?

När jag sitter och funderar hur jag ska klä mig i vinter för alla de löppass som ska klaras av då. Och kikar lite på Petras blogginlägg från i vintras för tips. Fel fokus?

Snart ska jag dra på mig hyfsat somriga löparkläder och beta av ett tempopass på väg från jobbet. Det ska bli roligt!

Tempolöpning med andan i halsen

Jag hoppade över cykelturen hem från jobbet och fick istället skjuts hem med bil av P. Dä borde ju benen vara supersugna på en löptur? Men det var de inte, de kändes supersega och tunga. P satte av i ett rasande tempo och jag hakade på med andan i halsen. Första 6 minuterna var lite röriga för det skulle hämtas upp nycklar och göras kopior med mera. Men sedan blev det flyt i löpningen om än ett rasande tempo.

Jag kämpade och kämpade under mina cirka 8 kilometer. Exakt vad det blev för pace (det skulle var 5:27 enligt FIRST) har jag inte koll på eftersom funbeat ligger nere och jag är alldeles för lat för att räkna manuellt. Men jag hoppas på cirka 5:30. Jag måste verkligen hitta ett GPS-verktyg som fungerar så att jag kan hålla koll på pacen under löpningen, det senaste jag tänkte testa är runkeeper i iPhonen, vi får se hur det fungerar...