Personbästa & distansrekord

Idag lyckades jag ta mig ut på mitt långpass utan att tänka allt för mycket. Men först grundade jag med en ordentlig frukost bestående av havregrynsgröt, kaffe och äggmackor.  Det är bra att ha något att lyssna på när det är långpass som ska springas, man får lite annat att tänka på. Så idag lyssnade jag på P3 Dokumentär och den hemska historien om polismorden i Malexander.

Solen strålade och det var varmt och slaskigt i solen men kallt och bitvis halt i skuggan. Lite klurigt att klä sig för en löprunda om vädret ska fortsätta så här. Jag sprang återigen delar av marathonbanan dvs över Västerbron, längs Norrmälarstrand, Vasagatan, Torsgatan, Odengatan, Karlvägen, Valhallavägen och sedan en tur på Gärdet och en runt Djurgården innan jag vände hem. Någonstans vid Manillaskolan på Djurgården började jag inse att det fanns en chans att komma under två timmar på halvmaran så det kändes dumt att inte ta den chansen även om det hade gått lite snabbare än planerat. Så jag matade på och tog halvmaran på 1:58:34 - skönt!

Mitt långpass var ju inte slut där utan nu gällde det att hålla ihop sig och fortsätta sju kilometer till. Piece of cake, sju kilometer springer jag ju lätt, men det skulle visa sig bli något av en kamp. Jag försökte att inte se allt för lidande ut för att inte skrämma alla söndagsflanörer som jag mötte längs Strandvägen och skakade liv i armarna. Men det var lite tungt och de sista kilometrarna fick jag koppla på pannbenet och bita ihop. Hur det kommer att kännas att springa ytterligare 14 km den 28 maj kan jag inte svara på, men det kommer garanterat att bli en kamp.

Så det blev ett nytt distansrekord och ett (inofficiellt) personbästa på halvmaran. En härligt solig söndag med andra ord!

Statusrapport - sol, is och långpass

Jag vet inte riktigt vad min status är inför maran. Som vanligt lyckas jag ju inte följa ett träningsprogram till punkt och pricka, men jag tycker ändå att jag har varit ganska duktig. Jag känner mig bitvis stark och snabb. Idag vaknade jag till att solen strålade in genom mitt fönster och att ta sig ut på ett långpass var inte så svårt. Långsamt och långt var planen. Solen sken. Is och snö smälte i solen. I skuggan var det bitvis snorhalt och isvattenpölar.

Jag försökte att följa delar av marathonbanan. Jag tror att det är bra att bekanta sig med banan som jag ska springa i maj, men var bron vid Djurgårds Brunn var stängd för reparering så det blev en runda runt Djurgården och sedan var jag lite vilse på Gärdet. I öronen hade jag P3 Dokumentär om Militärligan som fick mig att fokusera på annat än mina löparsteg. Vid 18 km kände jag mig fortfarande stark och som om jag skulle kunna springa hur långt som helst. Det var först den sista kilometern nära hemmet som var tung och jag tror att det är mycket mentalt, att jag vet att jag inte har så långt kvar. När jag stannade min Garmin visade den på 25,38 km - distansrekord!

Det var ett härligt styrkebesked idag. Innan maran den 28 maj är det däremot två saker jag vill ha checkat av för att kunna känna mig lugn,

• Minst ett pass på 30 km, gärna fler. Det är mentalt bra att veta att man har klarat nästan 3/4 av loppet och 12 km springer man ju på bara vilja eller hur?
• Ha sprungit halvmaran under 2 timmar (innan Göteborgsvarvet).

Annars tuggar jag på med intervaller, långpass, tempopass och styrka. Förmodligen ska jag beta av några backintervaller när våren kommer och lite mer yoga skulle jag vilja hinna med. Och visst är det inte bara 2 månader kvar till maran, enligt min kalender är det hela 11 veckor...

För kort, för snabbt

Igår var jag ute och sprang i det grådaskiga vädret. Jag ville springa 25 kilometer, jag satsade på 21 kilometer och stannade klockan på 16,5 kilometer. Jag tror faktiskt att jag höll för snabbt tempo och var lite för pigg i benen. Men det gjorde ju att jag inte riktigt orkade hela vägen. Jag hade svårt att hitta lagom tempo under de första kilometrarna, jag försökte att lugna ner mig och sakta ner tempot, men lyckades inte helt och hållet.

Vid 11 kilometrar insåg jag att jag skulle behöva fylla på med sportdryck och inte bara vatten för att orka hela vägen. Så jag gjorde ett snabbt stopp på mitt Sats nära jobbet, jag köpte en Powerade och fortsatte mot Rålambshovsparken. Jag lyckades ordna en fläskläpp och lite blodutgjutelse genom att klämma fast läppen i korken. Jag fortsatte med en viss oro över att jag sprang runt och såg galen och blodig ut.

Det gick fortfarande alldeles för snabbt och jag hade en känsla av att jag skulle kunna klara 21 km under 2 timmar om jag fortsatte att kriga. Men helt plötsligt kände jag inte längre för att kämpa utan benen bara stannade och jag kände mig nöjd med dagens insats. Jag plockade fram busskortet och tog bussen hem för att kunna ägna resten av dagen åt att fixa hemma. Lite för kort runda och lite för snabbt.

Jag gjorde det!

Jag gjorde det, jag tog mig runt 21,1 km och inte en meter till. Jag var helt slut i benen och de sista 6 km gick på vilja (och pannben). Jag tänkte inte stanna klockan innan det stod 21,1 km. Och när jag stannade den visade den 2:03:06, ingen fantastisk tid, men faktiskt ett PB på halvmaran (med 11 sek) och ett tempo helt enligt plan.

Jag var helt ärligt lite nervös när jag stack iväg. Jag hade laddat med både vatten och sportdryck i vätskebältet, en flapjack, busskort och pengar. Man har ju ingen aning vilka nödsituationer som kan uppstå, men det blev inga. Jag betade istället av kilometer efter kilometer i ett soligt Stockholm. I början kanske jag njöt, eller de första kilometrarna är alltid tunga tycker jag, men framåt mitten kanske jag njöt. Däremot var det en kamp mot sluten och det blev mer och mer tunnelseende och fokus på andning och att föra fötterna framåt.

Jag gjorde det och nästa lördag ska det bli distansrekord. Det är väl bara att vänja sig vid livet som marathonmotionär. Nu har jag även hunnit få i mig en pasta från Vapiano och ser fram emot en mysig hemmakväll.

En halvmara på en lördag

Min lördagsrunda.

Nu är marathonprogrammet igång på allvar och det betyder rejäla långpass. Imorgon ska det springas 21 km dvs en halvmara bara lite sådär på en lördag. Gulp!

Men... jag har en plan. Jag tänker följa Stockholm halvmarathon-banan på lördag för att få det lite roligare, och är nöjd över att väderleksrapporten inte visar på så hiskeligt kalla siffror. Dessutom har jag inhandlat ett vätskebälte så att jag ska få påfyllning under passet. Om jag håller mig i lite lagom takt tror jag att jag har goda förutsättningar för att ta mig runt. Det ska verkligen bli spännande...

Höstlöpning

Solsken och höstlöv utanför mitt fönster.

Igår var jag helt slut och det planerade besöket på gymmet byttes mot en eftermiddags-siesta. Man måste lyssna på kroppen och det kändes faktiskt som helt rätt beslut.

Idag fanns det däremot inga ursäkter. Och det fanns ett långpass inplanerat. Jag stack ut i det fina höstvädret med målet satt på 15 km (långt för mig). Tyvärr, kände jag mig ganska snabbt trött och lite energilös. Jag får nog skylla det på min lite väl sockerstinna frukost (vaniljyoghurt och crunchy), men det blir inte alltid som man har tänkt sig när man inte bor hemma.

När jag stannade klockan visade den på 14,55 km och 01:22:48 vilket betyder ett snitt-tempo på 5:41 min/km. Helt enligt plan även om det blev lite mycket gång under de sista 4 km eftersom orken var slut. Men trots en liten dipp runt 10-11 km så kunde jag ta mig ur det och återuppta 5:35-tempo, det kändes bra.

Även om passet inte kändes så lätt som jag hade velat så tog jag mig nästan ända fram till 15 km och det känner jag mig nöjd med.

Botade mig med ett långpass

Imorse gav jag mig åter i kast med löpningen. 16 kilometer var inplanerade under en runda som skulle ta mig ut till Hellasgården och tillbaka. Vädret var alldeles lagom, ingen gassande sol och lite svalka i luften. Jag var klok nog att bära med mig en vattenflaska.

Löpningen gick bra, lite känningar i benhinnor och axlar (?), men det var skönt och framför allt roligt att springa. Att springa ut till Hellasgården var alldeles lagom. Tanken var att jag skulle springa runt Källtorpssjön, men jag virrade bort mig i skogen och hittade inte vägen runt så efter ett tag vände jag. Kanske blev det någon kilometer mindre pga det, tempot gick i alla fall ned under lite förvirring.

Jag kom hem efter cirka 1,5 timme, trött men supernöjd med min insats. Däremot måste jag nog införskaffa ett vätskebälte till sommarens långpass. Det håller inte att springa med en vattenflaska i handen, den kändes i vägen och jag tror att det var det som gav mig ont i axlarna.

Riktigt härlig lördagsträning!