59 dagar kvar...

Det är 59 dagar kvar till Stockholm marathon läste jag någonstans idag. Och jag börjar känna mig en aningen stressad. Egentligen har det ju gått bra fram till förra veckan, men nu börjar det kännas här och var. Verklighet eller bara hypokondri? Jag satsar på att träna en massa kondition som komplement till den löpning som kanske inte blir av.

Jag kommer klara det, jag kommer att ta mig runt 42 km, sen får vi se vilken tid det blir.

En paj i ugnen

Jag sitter och väntar på att P ska komma hem från sitt Box-pass, som han höll på att kräkas av förra veckan. Haha, nu har han lärt sig läxan och äter middag efteråt. Jag har fixat en ost- och skinkpaj som står i ugnen och förhoppningsvis är färdig lagom tills P kommer hem.

Jag har testa kroppen och knät i 3 km löpning på löpband och känslan är bra. Puh! Nu blir det fler lugna löppass den här veckan och förhoppningsvis kan jag successivt öka på distansen. Men jag nöjde mig inte med 3 km löpning utan det var bara uppvärmningen till ett av mina favorit-spinningpass. 18:00 Sats Medis med Niklas. Och det var ös från början till start. Sjukt kul och sjukt jobbigt!

Jag insåg att det var riktigt länge sedan jag var på Sats Medis även om det ligger närmast hemmet. Men när jag byter jobb kommer jag att hänga mer där. Dessvärre är jag inte enbart positiv till det, men det blir nog bra.

Nä, nu får P komma snart. Magen kurrar trots att jag åt en äggmacka och drack ett glas mjölk efter passet. Jag var nämligen alldeles skakig i kroppen.

Mysbyxor

Igår fastnade jag inne på Stadium och fingrade på diverse färgglada plagg, men det blev inget med det. Istället kom jag därifrån med ett par grå mysbyxor. De invigdes snart när jag tog itu med disk, middag och ett storkok av köttfärsås (dagens matlåda). Visst orkar man mycket mer när det är ljusare på kvällen!?

Måndag - jippi!

Det känns lite extra skönt att det är måndag idag. Det känns bra i knät och nu lämnar jag den förra lite deppiga veckan bakom mig. Det blev ingen Premiärmil i söndags så vi får vänta med att se om jag kan springa milen sub 50. Det kommer nya chanser så Midnattsloppet och Tjejmilen lockar med andra ord lite extra just nu. Men det är fortfarande full fokus på maran.

Varför känns det alltid som att det är nya friska tag på måndagar? Eller vid månadsskiften och årsskiften? Det är ju endast mentalt, men nu ska jag i alla fall få till en grymt bra vecka. Jag har redan hunnit svettas och flåsa på ett lunchpass Core Puls och planerar att få använda löparskorna redan imorgon. Som jag längtar! Jag gillar ju att springa och de där galna långpassen som jag sprungit de senaste helgerna i ett vårigt Stockholm har varit grymma. I lördags, när jag promenerade in till stan, tittade jag med suktande blickar på alla löpare som var ute och sprang. Jag ville också...

Men jag tror att jag har gjort helt rätt som låtit kroppen vila från löpningen. Och det kommer att dröja ett tag innan det blir så där långa löppass för mig igen, för nu ska det trappas upp lite långsamt. Det bästa är att jag är mer taggad än någonsin. Våren är på väg och då är det fantastiskt att springa.

Ödet...

Jag hämtade ut nummerlappen till Premiärmilen på Löplabbet tidigare idag, men nu finns den inte här hemma. Jag verkar ha tappat bort den under min runda på stan och även om det förmodligen går att fixa fram en ny så kanske det är ödet som säger att jag inte borde springa. DNS it is.

Sub 50?

Imorgon är det dags för Premiärmilen och jag vill så gärna ha en tid på milen under 50 minuter, 49:59 funkar fint. Jag tror egentligen att jag har kapaciteten och att det först och främst handlar det om att våga köra till 100% från start. Att jag bara behövde pinnna på och låta det göra ont, och att det krävdes lite bära eller brista mentalitet från min sida, att våga för att vinna!

Men nu har jag ju någon liten känsla i vänster knä. Jag har inte vågat springa på hela veckan utan har tänkt att det är bättre att kroppen får vila. Styrka och spinning har jag däremot tränat. I torsdags var jag ute och kände lite på det, men jag fegade ur och promenerade halva biten. Det är egentligen ingen större fara, det handlar mest om att jag är rädd för att gå ut för hårt och riskera de kommande två månaderna. För hellre vilar jag ju någon extra vecka från löpningen än att det blir värre. Så frågan är om det är smart att springa Premiärmilen imorgon och vilken tid jag ska satsa på i så fall...

Att det aldrig kan få vara enkelt.

Jag borde ha köpt hem lite våriga tulpaner från min runda på stan istället blev det en blommig sminkväska från Svenskt Tenn.

Naprapaten sa...

Idag pratade jag lite med en vän som är naprapat och som dessutom är specialiserad på idrottsmedicin och skaderehabilitering. Först och främst tyckte hon att det var riktigt bra att jag hörde av mig så fort symptomen uppkom och att jag inte bara körde på och riskerade att förvärra det. "Många kommer 2-3 vekor före marathon och då är det svårt att göra något åt det", sa hon.

Hon trodde att jag hade trappat upp min träning (distanser) lite väl fort och rekommenderade att jag ska backar bandet lite och börjar om för att sedan trappa upp det i lite lugnare tempo och se hur det känns. Så det är vad jag kommer göra nu. Inget långpass den här veckan, endast Premiärmilen i helgen. Sedan kommer jag att trappa upp långdistanserna med start i nästa vecka. Dessutom kommer jag jobba med att stärka upp mitt säte och baksida lår ytterligare.

Jag är övertygad om att jag kan klara marathon i nuvarande skick, förmodligen inte under 4 timmar, men det känns inte som det allra viktigaste, mer en bonus. Därför kommer jag att ta det lugnt, se till att behålla formen, stärka mig där det behövs och vara skadefri. Jag är så jäkla taggad så det kommer inte vara några problem.

Nedanstående övning hämtad från Din träning kan komma väl till pass.



Aj!

Efter 28 km i söndags var jag rätt imponerad över att det inte kändes nämnvärt i några muskler däremot var jag ganska stel lite här och var. Främst i vänster knä och höger höft som förmodligen inte gillar att springa de här riktigt långa passen. Jag skulle egentligen inte säga att det gör ont, men det är något som inte är helt bra och som jag bör göra något åt eftersom det troligtvis inte kommer att bli bättre av mer löpning. Därför blev det vilodag igår och idag känns det mycket bättre.

Idag funderar jag på att springa riktigt lugnt för att se hur det känns och så ska jag prata med en vän som är naprapat. Jag hoppas att hon kan kolla lite på mig och komma med kloka råd. Nu håller vi tummarna för att det här inte blir något allvarligt!

Psst. Lite senare på kvällen kan vi konstatera att det blev spinning istället för löpning och sedan världens bästa sushi från Akki.

Kärlek

Även om min älskade P inte är med mig praktiskt i den här marathonsatsningen, han pajade sitt knä när han sprang maran för många år sedan, så är han mitt främsta bollplank och kommer med oerhört viktiga och peppande ord. Igår när vi åt lunch efter mina 28 km sa han att han inte kunde förstå att jag var ute och sprang så långa pass alldeles själv. Han tog mig tillbaka till de där första löprundorna i Norge då han fick släpa mig runt 6 km och påminde mig om hur långt jag har kommit. Eller som han utryckte det med glimten i ögat "tänk vilket monster jag har skapat". Det är en sak att tänka det själv, men att faktiskt höra någon annan säga det ibland betyder oerhört mycket. Tack för de fina orden, de värmer.

Personbästa & distansrekord

Idag lyckades jag ta mig ut på mitt långpass utan att tänka allt för mycket. Men först grundade jag med en ordentlig frukost bestående av havregrynsgröt, kaffe och äggmackor.  Det är bra att ha något att lyssna på när det är långpass som ska springas, man får lite annat att tänka på. Så idag lyssnade jag på P3 Dokumentär och den hemska historien om polismorden i Malexander.

Solen strålade och det var varmt och slaskigt i solen men kallt och bitvis halt i skuggan. Lite klurigt att klä sig för en löprunda om vädret ska fortsätta så här. Jag sprang återigen delar av marathonbanan dvs över Västerbron, längs Norrmälarstrand, Vasagatan, Torsgatan, Odengatan, Karlvägen, Valhallavägen och sedan en tur på Gärdet och en runt Djurgården innan jag vände hem. Någonstans vid Manillaskolan på Djurgården började jag inse att det fanns en chans att komma under två timmar på halvmaran så det kändes dumt att inte ta den chansen även om det hade gått lite snabbare än planerat. Så jag matade på och tog halvmaran på 1:58:34 - skönt!

Mitt långpass var ju inte slut där utan nu gällde det att hålla ihop sig och fortsätta sju kilometer till. Piece of cake, sju kilometer springer jag ju lätt, men det skulle visa sig bli något av en kamp. Jag försökte att inte se allt för lidande ut för att inte skrämma alla söndagsflanörer som jag mötte längs Strandvägen och skakade liv i armarna. Men det var lite tungt och de sista kilometrarna fick jag koppla på pannbenet och bita ihop. Hur det kommer att kännas att springa ytterligare 14 km den 28 maj kan jag inte svara på, men det kommer garanterat att bli en kamp.

Så det blev ett nytt distansrekord och ett (inofficiellt) personbästa på halvmaran. En härligt solig söndag med andra ord!

Vårig vilodag

Idag sken solen och det var verkligen vår i luften. Det visade sig att det passade bättre att ta vilodag idag och hänga lite med kompisar i solen. Så långpasset för vänta till imorgon, då satsar jag på 28 km. Sjukt läskigt!

Fart i benen

Igår laddade jag med alldeles för många leverpastejmackor innan jag fick ändan ur soffan och faktiskt tog mig ut på min löprunda. Tempolöpning stod på schemat och jag var inte så sugen. Men det blir ju alltid bra när jag väl kommer ut så jag fattar egentligen inte var det där motståndet kommer från.

Lite hypokondrisk börjar jag bli. Hur känns det i knät? Är jag inte lite stel i höften? Har det alltid känts så här i ländryggen? Jag hoppas verkligen att kroppen håller ihop fram till maran då ska jag vara den evigt tacksam och den ska få ta det lite lugnare under sommaren. Fram tills dess gäller det att vara uppmärksam och lyssna, men ändå våga köra på antar jag, svår balansgång det där.

Hur som helst fick jag till ett riktigt bra tempo igår. Jag kände mig lite seg i början och blev omsprungen av två killar i röda college-tröjor som såg ganska snabba ut. Jag lyckades sedan ha deras ryggar inom synhåll större delen av vägen och kämpade på bra för att inte tappa dem. På isiga Södermälarstrand började avståndet att minska och jag kom till slut ikapp dem och kunde till och med springa om. Himla skön känsla. Den ena av killarna såg riktigt sliten ut och kanske var det vårens första löppass som avverkades. Ett sådant som min käre P lite senare kom hem ifrån och såg lite sliten ut.

Min tempolöpning snittade på 5:15-tempo och sedan lite nedjogg på det. Det var skönt att känna att det finns lite fart i benen och att de kunde pinna fram på bitvis is- och grusfria gator. Nästa helg ska benen testas på Premiärmilen.

Promenad & stretch

Jag var totalt osugen på löppass när arbetsdagen igår närmade sig sitt slut. Just do it, upprepade jag om och om igen i huvudet, men det funkade inte. Istället blev det ett blankt nej. Då lyckades jag i alla fall samla någon energi till att ta en powerwalk, så det blev 50 minuters promenerande med P3 Dokumentär om IT-bubblan i öronen.

När jag kom hem rullade jag ut yogamattan och gjorde några solhälsning A som uppvärmning och sedan fortsatte jag med lite yoga for opening the hips och stretchövningar för löpare. Som avslutning gjorde jag en övning för att mjuka upp bröstryggen. Det kanske inte var så dumt att den där löpningen inte blev av trots allt för nu hann jag ju ta hand om min kropp på andra välbehövliga sätt.

Sol!

Skärgårdsbild från förra sommaren.

Solen skiner, men det är fortfarande kallt ute. Det enda jag vill är att ha det lite varmare och få lite färg i ansiktet. Min Snövits-hy gör att jag i princip är genomskinlig nu i slutet av vintern.

Endorfinhög

Dagens känsla - odödlig!



Idag kände jag mig riktigt taggad för lite Core Pulse på lunchen. Här skulle det skuttas på bräda och göras en massa armhävningar. Jag stoppade i mig en halv banan före passet och satte igång med min PT Kristine som instruktör. Kristine är superhärlig och jag kommer att sakna hennes pass och hela Sats Stadshagen när jag byter jobb, det blir liksom fel sida av stan.

Någonstans halvvägs in i passet sa Kristine "jag vet att det är många här inne som tränar mycket, men testa att vila en dag eller två ibland för att se vad det gör med energin". Och jäklar vilken energi jag hade efter bara en vilodag. Jag gjorde alla armhävningar i armhävningslåten på tå, jag gjorde åtta stycken tricepsarmhävningar på tå och jag tror till och med att jag hoppade sönder min bräda. Det var full furt och kroppen fylldes med endorfiner som har stannat kvar hela eftermiddagen.

Jag kände mig stark, snabb och odödlig! Jag tror att jag är på god väg mot mitt livs form (om jag får vara frisk - peppar, peppar).