Vikten av förebilder

I brist på träning och motivation publicerar jag istället ett inlägg som legat och grott ett tag. Kanske att jag har kommit längre än jag tror ändå...?

Jag kan bli lite avundsjuk på folk som verkar ha fått träningen med modersmjölken. I vissa familjer har det liksom varit självklart att man ska idrotta och röra på sig och sedan har dessa personer bara fortsatt. Jag inbillar mig att det för dem aldrig har varit något som ska påbörjas utan att det alltid har funnits där helt naturligt.

I min familj var det inte direkt någon som tränade. Jag kan väl minnas att mamma då och då gick på någon "work out" i en rosa dräkt med cykelbyxor under, men det var aldrig något lustfyllt för henne utan något jobbigt som skulle genomlidas. Pappa har jag inget minne av att han någonsin skulle ha tränat, men han har ju alltid varit smal som en räka. Även om kroppen givetvis mår bra av att röra på sig ändå.

Sen var det då lilla jag. Som mamma faktiskt tog med på balett när jag var cirka fem år. Någon prima ballerina blev det aldrig av mig, men jag fortsatte med diverse olika dansformer tills jag var 14 år. Då blev på så blodigt allvar att jag valde att sluta, t.o.m. jag insåg att jag inte kunde eller ville satsa på att bli en professionell dansare. Innan dess hade jag även hunnit att testa på lite andra sporter som fotboll, handboll och ridning, men det var inget som jag riktigt föll för förutom dansen.

Men när jag slutade med dansen fanns det inget där att fylla träningstomrummet med. Och mina föräldrar var ju inte heller direkt de som var ute på en löptur eller styrketränade. Jag tror helt enkelt att jag saknade träningsförebilder. Från gymnasiet och framåt höll jag sporadiskt på med olika gruppträningsaktiviteter, men jag var verkligen en periodare.

Sedan träffade jag P för fem år sedan. Jag tyckte att han verkade så sportig, vilket inte enbart var något positivt i mina ögon på den tiden. Men han hade varit cykelbud, brukade springa ibland, åkte longboard och berättade om alla idrotter som han hade hållit på med som barn.

Under sommaren 2006 tvingade P med mig på mina första löparrundor i Norge (jag bodde där den sommaren). Jag tyckte att det var hemskt jobbigt! Men det var ju ändå skönt på något vis efteråt. Det fantastiska var att jag såg till att köpa ett par ordentliga löparskor och jag fortsatte på egen hand. Till slut var den där rundan inte lika hemsk längre. Jag önskar att jag kunde testa att springa om den idag för att se hur det skulle kännas, men sydvästra Norge är lite för långt borta.

Jag fortsatte att springa lite sporadiskt den vintern i Dublin och även när jag flyttade hem till Sverige våren 2007. Oftast var det nog P som fick släpa ut mig på de där löparrundorna, men jag gjorde det ju. När vi fick för oss att anmäla oss till Göteborgsvarvet 2008 hade jag aldrig sprungit längre än en mil. Med lite panik tränade jag som en tok den vintern och gjorde mitt första lopp och Göteborgsvarv på 2:03:17. Inte illa pinkat... Sedan dess har jag faktistkt fortsatt med träningen och förutom löpning har jag hittat andra träningsformer att komplettera med och som jag tycker är roliga.

Vart vill jag komma med det här inlägget? Jo, jag vill att mina barn (om/när jag får några) ska få en annan grundinställning träning. Jag vill att det ska vara en naturlig del i deras liv. Jag tycker inte att de behöver hålla på med fem olika sporter samtidigt, det känns som om det går till överdrift i vissa familjer, men jag vill att de ska hitta något som de tycker är kul och som de kan hålla på med i livet. Jag hoppas att jag kan vara en god träningsförebild för mina barn, något som jag önskar att mina föräldrar hade kunnat vara. (Sen är mina föräldrar givetvis fantastiska på många andra sätt.) Jag tror att träning är en bra sak och jag vill att de ska få en bättre träningsstart än jag fick.