Kärlek

Även om min älskade P inte är med mig praktiskt i den här marathonsatsningen, han pajade sitt knä när han sprang maran för många år sedan, så är han mitt främsta bollplank och kommer med oerhört viktiga och peppande ord. Igår när vi åt lunch efter mina 28 km sa han att han inte kunde förstå att jag var ute och sprang så långa pass alldeles själv. Han tog mig tillbaka till de där första löprundorna i Norge då han fick släpa mig runt 6 km och påminde mig om hur långt jag har kommit. Eller som han utryckte det med glimten i ögat "tänk vilket monster jag har skapat". Det är en sak att tänka det själv, men att faktiskt höra någon annan säga det ibland betyder oerhört mycket. Tack för de fina orden, de värmer.